Hallå, Livsglädje? Var är du?
2Den här veckan har varit snarlik alla andra veckor. Finns inget intressant som har hänt mer än huvudvärken som aldrig velat gå över. I måndags bokade jag av boendestödet som vanligt eftersom att ingenting är bra och jag orkar bara inte. Allt går åt pipsvängen rent ut sagt och snart vet jag inte vad jag ska göra längre. Något är fel, men vad det är förstår jag inte. Saker känns bara frustrerande. Ursäkta ordvalen men jag måste spricka min jävla bubbla. Jag vill så förbaskat mycket och på grund av mina skitproblem så kan jag inte.
När jag har publicerat det här inlägget så kommer skulden krypa in. Skulden över att lägga ännu mer börda på mina föräldrars axlar och få de att känna sig hjälplösa. Jag känner mig också hjälplös. Allting går runt hela tiden som en djävla cirkel och vad man än gör så blir det fel. Jag vet inte hur många gånger jag har dömt mig själv. Mår fortfarande skit över att jag inte ville stanna under provperioden på en folkhögskola för två år sedan, inte ens en dag. Jag mår så dåligt mest framförallt för andras skull. Varje gång jag ser mamma eller pappas reaktioner så läggs det ett saltkorn i såret. Och det får jag leva med resten av mitt liv.
Något som håller hoppet i behåll är däremot "diskussionen" som jag hade med mamma idag. Vi pratade om vad jag vill göra (Stockholms Slott, Göteborg m.m.) samt det jag så starkt längtar till: att få bo i en större stad. Jag är nog en väldigt drömmande person och ärligt talat har jag varit ledsen över att inte kunna uppfylla drömmarna. Min egna slutsats är att jag i själva verket inte mår bra över att vara fast i ett tråkigt hemmaliv och rulla tummarna. Jag vill utforska och bli lycklig igen! Livet är alldeles för kort för att man ska hacka lök och torka golv varenda dag.
Styrkekram!