Inuti bubblan
0
Jag brukar jämföra Marilyn med mig själv. Marilyn Monroe var Norma Jeanes persona. Bloggen, den är min. Alla har en roll i olika situationer. Man kan verka tuff och självsäker, men i verkligheten är man liten och försynt. Sådan är jag. Jag har hört ett flertal gånger att jag verkar "oslagbar" när jag bloggar. Men jag är faktiskt inte lika stark som kanske framstås. Uppriktigt talat så är jag blyg, pratar tyst som en mus och är lite av en ensamvarg. Har inte många vänner att umgås med (de trognaste vännerna finns på internet). Men jag trivs att vara ensam för jag vet inget annat. Jag har aldrig haft många vänner. Jag skulle nog inte orka det ändå. Marilyn hade inte så många vänner heller, och därför känner jag mer och mer att det är ok.
Tillbaka till ämnet...
Här på bloggen har jag en roll. En roll som inte speglar sig i verkliga livet. Kan det vara så att det är mitt ideal som skriver? Att jag vill tro att jag är stark fastän jag inte är det? Oftast är det medicinen som talar, den som gör mig positiv på dagen. När den slutar verka en stund och jag blir trött så känns det som att jag har ljugit. Jag har varit så positiv att jag sagt ’Ja’ till något som jag sedan skulle ångra. Många har sagt att de inte känts sig själva av mediciner och nu förstår jag vad de menar. Medicinen som jag tar är det bästa jag haft, men den gör också att jag ljuger för mig själv och andra. Jag är inte mig själv.
Såklart är jag också människa och har inte alltid dåliga stunder. Jag har dagar då jag bara är glad. Skinande sol och fågelkvitter ger mig extra mycket energi! Då önskar jag mig bort i skogen med matsäck och rödsprängda kinder. Dessutom är syftet med medicinerna att jag ska må bra och de funkar. Men jag hoppas att i framtiden slippa dem.
