Stockholm i mitt hjärta
Stockholm har alltid varit min drömstad. Redan långt innan min allra första visit längtade jag dit. I 9- eller 10-årsåldern åkte jag dit tillsammans med farmor, farfar och kusin. Jag tyckte det var så spännande! Verkligheten stämde inte överens med min bild, men det var ändå en upplevelse. Sedan dess har jag varit där många gånger och varje gång är lika fascinerande. Jag vill göra ALLT. Se ALLT (dvs. så länge energin räcker till) Känna den speciella Stockholmskänslan som lägger sig för mitt bröst hela tiden. Stå på bron med utsikt över vattnet och slottet.
När jag gick första och andra året på gymnasiet gjorde vi en studieresa till Stockholm. Det var inte samma sak som att vara där med familj - jag fick aldrig chansen att pusta ut för vi "hade en tid att passa". Men allt jag ville var att slippa den där jäkla stressen och istället stå på den där bron, bara njuta av atmosfären.
Ibland känns det som att jag föddes på helt fel ställe. Och ja, visst har jag drömmar att flytta till vår kära huvudstad. Iallafall till en större stad. Men jag känner mig så klämd. Vill vara nära familjen samtidigt som jag har ett behov att komma bort. Jag vill utforska och se mer av vad livet har att erbjuda.
Stockholm är 1½ timmes tågresa bort och alla i min familj är HÄR. En och en halv timme är kanske inte en lång resa och vem vet vad framtiden bär i sitt knyte? Men seperationsångesten kommer alltid finnas.
Nej men fy, nu blev man lite sorgsen i ögat... Dags att rycka upp sig! PEPP! Här kommer några låtar som varit mycket i mina hörlurar på sista tiden:
Jag är uppväxt i Täby kyrkby som ligger några mil utanför Stockholm och visst saknar jag mina rötter. Men själva storstan har aldrig varit min grej. Det låter som att du verkligen borde flytta dit om du känner så? Kramis