Jag har varit fundersam över detta med att blanda Marilyn med min vardag på den här bloggen. Jag är stolt över allting - speciellt designen som jag gjort på egen hand. Men jag är rädd att ni, som läsare, tycker det blir för rörigt, vilket kommer ifrån rädslan att bli dömd. Samtidigt tröstar jag mig själv genom att tänka att det är endast min blogg, mina val. Dessutom är Marilyn en del av min vardag på något sätt. Ursäkta om det låter klyschigt, men varför inte liksom?

Så här självsäker är jag bara ibland. I andra perioder vill jag följa andras råd och vara så bra som möjligt i deras ögon. Att bli accepterad och få bekräftelse. Jag är en blyg liten varelse som tyvär pratar tyst och försöker bli accepterad av andra. Försöker bli omtyckt. Jag tror att jag fokuserar mycket på detaljer. Analyserar hela tiden om vad folk tyckte om det jag sa - hur deras reaktion blev. Om den inte blev det jag hoppades på så rasar stoltheten i mig och jag blir gråtfärdig av känslan att ingen förstår mig. Sa jag något fel nu? Förlåt, jag ska vara tyst. I de stunderna känner jag mig så liten, så generad. Hela rummet tittar på mig. Dömer mig. Jag känner mig som ett litet barn. Det är som att jag inte räcker till. Ja, den känslan får jag. Som att jag inte har rätt att föra talan. Hur ska jag våga stå på mig när jag ändå känner mig dum och förlöjligad efteråt? Det är bäst att hålla munnen stängd i vissa lägen, för min egen skull. På kalas sätter jag mig helst bredvid någon av mina föräldrar, speciellt min pappa. Jag får nästan skrika för att någon ska lyssna på mig och ibland skiter sig det med. Det är jobbigt. Jag mår så dåligt över mitt sätt att tala.

Ibland känns det också som att alla tar mig för givet. Jag är 19 år gammal, men bara för att jag har blivit stor betyder det inte att jag behöver mindre stöd. Åldern har ingen betydelse i det här läget. Jag kommer alltid ha Asperger och alltid ha ADD. Jag har fått hjälpmedel i vardagen och upptäckt olika knep för att förhindra ångest, men mina diagnoser kommer alltid finnas inom mig. Svårigheterna försvinner inte bara för att jag råkar vara ung vuxen. Jag förstår att jag inbillar mig ofta och att det inte är så lätt för andra att förstå mig heller. Det är lätt att glömma bort att jag har mina svårigheter och ett annorlunda tänk. Dessutom tänker jag väldigt mycket. Allt för mycket faktiskt. Men det skulle vara lättare att förklara om någon kunde vara mig för en dag eller två. Om alla kunde sätta sig i mina skor - då skulle de förstå att det inte är så lätt att vara Josefine.