Los Angeles. Klockan är halv tio på förmiddagen den 1 juni 1926. Vid den här tidpunkten föds en flicka som vi känner som Marilyn Monroe. Men här kommer en annan människa till världen, en som inte många vet om utan ligger i bakgrunden som ett suddigt minne. Just nu är hon bara en i mängden – Norma Jeane Baker. Hennes mor var Gladys Pearl Baker. Det är inte helt säkert vem fadern är. Martin E. Mortensen står som far på födelsecertifikatet men det kan lika gärna vara Charles Gifford. Han förblir okänd.
Charles Gifford besökte aldrig sjukhuset när hans dotter föddes, vilket givetvis bekymrade Gladys, Marilyns mamma. Hon hoppades ju på att skaffa familj och ett nytt liv med honom. Hon gav Norma sin förre makes efternamn, Baker, och flyttade in hos fosterfamiljen Bolender som inte bodde långt ifrån Monroes. Många tror att Gladys övergav dottern vid den här tiden, vilket inte är helt sant. Gladys lät det religiösa paret Ida Bolender och Albert Wayne ta hand om Norma för att själv kunna gå tillbaka till arbetet och tjäna pengar till ett självständigt liv tillsammans med dottern.
Gladys flyttade snart permanent in hos nära vännen Grace McKee. Under de kommande veckorna och månaderna kom även Gifford för att besöka Norma. Han föreslog till och med att han själv kunde uppfostra henne då han hade hört att hon bodde på fosterhem. Men dessa ord skrämde Gladys. Hon hade redan förlorat sina två äldsta barn och fruktade att förlora Norma också, så hon godtog inte idén. Marilyn har berättat att hon sällan såg modern le eller visa någon som helst tillgivenhet mot henne. Detta gjorde det svårt för henne att se Gladys som sin ”mor”. Förutom det så måste Gladys varit väldigt konstig i Normas ögon. Varje ljud irriterade henne. Hon blev störd bara av att någon vände blad i en bok, och hon var känd för att ofta säga åt barnen att vara tysta.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ida Bolender och Albert Wayne levde ett gott liv och tog hand om Norma väl. Hon var välklädd, hade leksaker att leka med och blev aldrig bortglömd. Detta skulle komma att bli den längsta stabila perioden under hela hennes barndom. Gladys hälsade på under helgerna men det blev allt sällan under årens gång.
När Norma var sju år tog Gladys med sig henne hem igen. Hon lånade pengar för att köpa ett litet hus på Arbol Street i Hollywood, men tiden i det nya huset blev inte lång. Följande händelser skulle förändra allting. Den 26 maj 1933 begick Gladys morfar, Tilford Hogan, självmord i en lada medan hans fru var ute och handlade. Den 16 augusti samma år avled Gladys son och Normas halvbror Jack av tuberkulos i njurarna. Han blev endast femton år gammal. Dessa händelser tog hårt på henne. Året efter händelserna blev Gladys inlagd på ett mentalsjukhus då hon var svårt deprimerad. Depressionen övergick snabbt till någon form av psykos. Den 15 januari hittades hon hysterisk utanför huset på Arbol Street och fördes till psykavdelningen på Los Angeles County General Hospital. I december lades hon in på Norwalk State Hospital och i januari 1935 fick hon diagnosen paranoid schizofreni och sågs som sinnessjuk. Norma Jeane såg inte sin mamma igen förrän flera år senare då hon var vuxen.
Grace McKee och Erwin Goddard
Under tiden som Gladys var inlagd togs Norma hand om av Gladys vän, filmklipparen Grace McKee som även blev hennes juridiska vårdnadshavare. Grace var övertygad om att Norma en dag skulle bli en lika stor skådespelerska som Jean Harlow, vem Grace var en stor beundrare av och som skulle bli Marilyns stora filmhjälte.
Grace tog ofta med Norma ut på bio, klädde upp henne och visade henne hur man sminkar sig. Men lyckan vände när Grace gifte sig med Erwin ”Doc” Goddard och en månad senare återvände Norma till barnhemmet. Hon kände sig givetvis sviken, oälskad och övergiven. De här känslorna skulle på senare år påverka hennes sätt att vara – däribland drivet att vara perfekt. Grace hämtade emellertid Norma på helgerna för att ta med henne ut på bio eller gå till skönhetssalongen.
Norma lämnade barnhemmet efter sin elvaårsdag för att sedan placeras i flera olika fosterhem innan hon år 1937 fick bo hos Grace och hennes man Erwin i deras enplansvilla i Van Nuys, Los Angeles. Den korta vistelsen hos där blev en traumatisk upplevelse. Erwin misshandlade Norma fysiskt illa. Marilyn var en av de första att tala öppet om att bli sexuellt trakasserad som barn, men hon öppnade hjärtat i den tid då ingen talade om misshandel och sexuellt ofredande, och hon blev aldrig riktigt tagen på allvar. Hennes vänner och bekanta har berättat att veckorna innan hennes död pratade hon fortfarande om sina traumatiska upplevelser från barndomen. Det sägs att hon blev tafsad på flera gånger på alla de tio fosterhem som hon bott på. I ett fosterhem blev hon sexuellt utnyttjad av en man som, efter att han fick det han ville ha, betalade henne för att hon inte skulle skvallra. Hon kastade myntet i ansiktet på honom och sprang till sin fostermamma för att berätta vad som hade hänt, men fostermamman vägrade lyssna. Istället sa hon åt Norma Jeane att skämmas. Efteråt gick Norma in på sitt rum och grät hela natten.
En orsak till de ständiga hoppen mellan så många fosterfamiljer var just av dessa skäl. Efter Erwins handlingar mot Norma skyndade sig Grace med att förflytta henne. I november 1937 flyttade hon in hos Ida Martin och hennes dotter Olive Brunings. Men i augusti 1938 blev Norma överfallen av en av Olives söner och var tvungen flytta igen. Den här gången fick hon bo hos Grace moster/faster Ana Lower, men eftersom att Ana led av en hjärtsjukdom orkade hon inte ta hand om Norma en längre tid, så hon flyttade snart tillbaka till Grace och Erwin i Van Nuys.
James Dougherty
Erwin Goddard hade tre barn från ett tidigare äktenskap. Ett av dem, Eleanor Goddard, var lika gammal som Norma och de blev snabbt mycket goda vänner. Tillsammans sågs de som två ”typiska södra kaliforniska tonåringar. De gick på samma high school i Van Nuys, besökte biosalonger, drömde om Hollywood och fnittrade över snygga flickidoler. De bytte kläder med varandra och kunde prata i timmar om vad de skulle göra med rikedom och kändisskap. År 1991 besökte Eleanor Van Nuys High, där de gick i skola. I en intervju beskriver hon Norma Jeane som en helt vanlig high school-tjej, förutom att hon var mycket vackrare än de andra tjejerna.
När Erwin blev erbjuden jobb i West Virginia 1942 sänktes förhoppningarnan igen. Han ansåg att de inte hade råd att ta med Norma till östkusten. Som om det inte var nog innebar detta att hon även förlorade sin första riktiga jämnåriga vän – hon måste antingen tillbaka till barnhemmet eller flytta till ett annat fosterhem. Men det fanns en tredje lösning. Norma, som snart skulle fylla sexton, hade som alternativ att gifta sig med den tjugoåriga grannpojken James Dougherty. Norma och James kände varandra väl och hade till och med gått på en och annan dejt samma år. Han betraktade henne fortfarande som ett litet barn i och med den femåriga åldersskillnaden, men Norma var kär i honom och han var smickrad av hennes intresse. Hon var blyg och pratade lågt med en mjuk röst men var mycket vacker och de kom bra överens. Giftermålet hade dock aldrig blivit av om inte hon stod mellan valet att gifta sig eller återvända till barnhem.
Norma Jeane och James Dougherty gifte sig med varandra i juni 1942. Efter bröllopet flyttade de till en gemensam lägenhet i Los Angeles. Norma försökte vara en bra hustru men hatade hemarbete och hade ingen som helst kunskap om matlagning. James å sin sida har berättat att hon var en bra hustru och duktig på att laga mat. De hade ett bra äktenskap. Han älskade att nära och skratta tillsammans med henne.
Ett dilemma kom dock i vägen när James blev placerad på Catalina Island, dit de sedan flyttade, för att utbilda nya rekryter. På grund av de traumatiska upplevelser som Norma hade under uppväxten fick hon känslan av att bli utelämnad. Som barn kände hon sig ofta osynlig, bokstavligt talat, och rädslan att bli lämnad ensam kvar skulle sitta kvar under resten av hennes liv. I slutet av 1943, innan kriget, bosatte de sig på Catalina Island utanför Los Angeles.
En stjärna föds
Det var under äktenskapet med James Dougherty som gamla barndomsdrömmar började slå in för Norma Jeane. James var placerad utomlands och Norma flyttade in hos sin svärmor Ethel. Hon fick jobb på svärmoderns arbetsplats på ammunitionsfabriken Radio Plane i Los Angeles. Året var 1944 och det var då arméfotografen David Conover upptäckte ett framtida stjärnskott. Conover var imponerad av artonåringens förmåga att se bra ut på bild och lyckades få Norma att medverka på många av de bilder som han tog på kvinnor i krigstjänst. Han föreslog att hon skulle satsa på modellyrket och det dröjde inte länge förrän Norma skrev under ett kontrakt med modellbyrån Blue Book Agency.
Efter upptäckten sa Norma upp sig från Radio Plane och flyttade till en egen lägenhet i Los Angeles. Hon trivdes bra att bo ensam. Hennes nya liv innebar även slutet på äktenskapet med James. Skilsmässan blev dock inte klar förrän i oktober 1946.
Norma kom snart i kontakt med National Concert Artists Corporation som blev hennes agenter. I juli 1946 ordnade de den nittonåriga Norma Jeanes första provinspelning för Twentieth Century Fox som erbjöd henne ett sexmånaders standardkontrakt. Lönen var 75 dollar i veckan plus en möjlig ökning på ytterligare sex månader till den dubbla penningen. Eftersom Norma var omyndig fick Grace skriva under kontraktet.
Namnbyte och filmroller
Det finns många olika historier om hur namnet Marilyn Monroe kom till och det finns flera som påstår att det var de själva som namngav henne. Vi kommer aldrig få veta fullt ut vad som är sanning och osanning med någonting som skrivs och berättas. Den mest betrodda skildringen om namnet är att Fox talangchef Ben Lyon ansåg att Norma Jeane var tvungen att byta namn. Hon ville behålla ”Jean” och heta Monroe i efternamn efter sin mormor Della. Men Ben Lyon föreslog istället att hon skulle välja namnet Marilyn efter skådespelerskan Marilyn Miller, och för att hon såg ut som en Marilyn. Hon godtog sin nya benämning och Marilyn Monroe blev till. Så sägs det i alla fall. Förutom kravet på namnbyte fick hon även rådet att bleka håret som Jean Harlow gjorde, då blondiner hade större chans att komma framåt i filmvärlden. Hon började använda namnet Marilyn Monroe år 1946 och 1956 hette hon det även juridiskt.
Det första året som skådespelerska gav Marilyn, som vi nu kallar henne, bara tre små roller i lågbudgetfilmer. I slutet av 1946 förnyade man inte kontraktet och hon var åter tillgänglig på marknaden.
Sidney Skolsky var skribent på tidningen New York Post och nära vän till Marilyn. Han var mycket imponerad över hennes ambition att bli en bättre skådespelare och komma framåt i karriären. I en spalt i tidningen skriver Skolsky:
”Det var tydligt att Marilyn var beredd att jobba hårt för att förbättra sig själv. Hon ville bli en skådespelerska och en filmstjärna. Jag visste inte om något som kunde stoppa henne. Drivet och beslutsamheten och behovet i Marilyn kunde inte stoppas.”
Förutom de kurser som Marilyn gick på varje vecka fick hon några extraroller i olika filmer. Rollerna var dock mycket små och knappt listade. Stora filmentusiaster har bland annat hittat henne i musikaliska komedier som The Schocking Miss Pilgrim (1947), You Were Meant For Me (1948) och westernfilmen Green Grass of Wyoming (1948). Våren 1947 fick Marilyn sin första talande roll i musikaliska komedin Scudda Hoo! Scudda Hay! (1948), där hennes ända replik är ”Hi, Rad!”.
På en Hollywoodfest 1947 presenterades Marilyn för Joseph ”Joe” Schenck, en av Fox grundare. Han hade många kontakter inom filmindustrin och övertygade Columbia Studios att erbjuda Marilyn ett sexmånaderskontrakt som skrevs under i mars 1948. Det var på Columbia som Marilyn träffade dramapedagogen Natasha Lytess som senare blev hennes betydelsefulla personliga dramacoach.
Marilyn fick sin första riktiga filmroll i Ladies of the Chorus (1948). Filmen spelades in på bara tio dagar och fick goda recensioner, och Marilyn älskade att passera biografen där hennes namn stod över entrén. Men trots det goda bemötandet av recensenter förlängdes inget kontrakt. Chefen för Columbia Studios var inte imponerad av Marilyns insats i filmen så i september stod hon åter utan ett filmkontrakt. Men istället för att misströsta och ge upp klättrade hon vidare i hopp om ett nytt försök. Hennes envetenhet var det som förde henne vidare och på en nyårsfest träffade hon agenten Johnny Hyde som dessutom blev störtförälskad och bjöd snart ut henne.
Det började se ljust ut för världens kommande filmstjärna. 1949 fick Marilyn en liten men betydelsefull roll i filmen Love Happy (1949), och året därpå spelade hon en körflicka i westernmusikalen A Ticket To Tomahawk (1950).
I augusti blev Hyde Marilyns nya agent och han ägnade all sin tid åt att få fart på hennes karriär. En liten roll i filmen The Asphalt Jungle (1950) gav henne uppmärksamhet och snart fick hon även rollen som Miss Casswell i All About Eve (1950), där Bette Davis spelar huvudrollen.Det var genom den sistnämnda filmen som Fox studiochef Darryl Zanuck fick upp ögonen för Marilyn. Detta ledde till ett långtidskontrakt.
En obesvarad kärlek
Johnny Hyde var förälskad i Marilyn och hade bönat och bett om att hon skulle gifta sig med honom, speciellt då han led av hjärtfel. Han oroade sig över hur det skulle gå för henne när han var borta. Hyde var inflytelserik och hade mycket pengar, och om Marilyn gifte sig med honom så skulle hon bli en rik kvinna. Men hon förklarade att hon tyckte om honom men hon var inte förälskad. Hon ville inte gifta sig med en man hon inte älskade av kärlek. Hon var dessutom fortfarande sårad över att hennes röstcoach Fred Karger, hennes första riktiga kärlek, inte ville gifta sig med henne. Hon var också rädd för att inte bli tagen på allvar som skådespelerska om hon blev Hydes fru. Det beslutet skulle hon snart få ångra. I december samma år avled Hyde hastigt i en hjärtattack och Marilyn blev förstås förkrossad. Även om hon inte älskade honom som mer än som sin vän hade de en djup relation.
Nu började saker gå snett. Efter dödsfallet tog Hydes familj tillbaka allt han hade köpt åt Marilyn och kastade ut henne ur hans hem. Efter begravningen vägrade agenturen ta emot hennes telefonsamtal. Hennes kontrakt slutade snart att gälla och hon hade ingen agent som bevakade hennes intressen. Marilyns filmkarriär var på väg nedstupa. Men inte ens under dessa omständigheter tänkte hon ge upp. Hon lyckades än en gång få kontraktet förnyat efter att ha fått Twentieth Century Fox vd Spyros Skouras uppmärksamhet. Hon medverkade därefter i flera mindre filmer fram till augusti 1951 då Fox gick med på att låna ut henne till RKO Pictures. Hon fick sin första riktiga dramaroll i Clash by Night (1952), en dramafilm baserad på en pjäs av Clifford Odet. Även om det inte var en huvudroll så tog hon an sig rollen som Peggy och gjorde det bästa av den. Clash by Night hade premiär den 16 juni 1952 och Marilyn fick flera lysande recensioner för hennes agerande. Det var nu som Fox började öppna ögonen för Marilyn Monroe, och äntligen blev hon erbjuden en huvudroll.
När inspelningen av Clash by Night var avklarad fick Marilyn prova på en huvudroll i Don’t Bother To Knock (1952). Den nådde dock ingen större framgång och hon var snart tillbaka i mindre komediroller. Den 2 september 1952 hade Monkey Business premiär. Monkey Business är en komedi som handlar om den tankspridda professorn Dr. Barnaby Fulton (Cary Grant) som försöker skapa ett ungdomselixir. Men en av schimpanserna i labbet, Esther, går loss i laboratoriet när professorn lämnar rummet, mixtrar med en bägare av kemikalier och häller det i vattenkylaren. Dr. Barnaby är helt oveten om detta och dricker ur vattnet som snart gör honom tjugo år i minnet. Marilyn är rollen som Barnabys chefs sekreterare Lois Laurel. Det var genom den rollen som hennes popularitet växte. När hon skrev under det nya kontraktet med Fox krävde hon bland annat att hennes personliga dramacoach, Natasha Lytess, alltid skulle vara på plats som stöd under inspelningarna. Fox gick med på det, men under tagningarna drev beslutet regissören och skådespelarna till vansinne. Efter varje tagning frågade Marilyn efter Natashas godkännande och fick hon inte det ville hon ta om scenen.
Marilyn älskade att läsa och skriva
Marilyn hade totalt över 400 (!) böcker i sin bokhylla som hon slukade. Bland hennes boksamling fanns alltifrån gamla klassiker till samtida verk. I en fransk intervju från år 1960 berättar Marilyn att hon har studerat litteraturhistoria och amerikansk historia, och hon läste många böcker av stora författare. Hon var också väldigt intresserad av konst. Hon älskade italienskt renässansmåleri av konstnärer som Bocacelli, Doya och Degas.
Hon skrev en del också. I boken Marilyn Monroe: Fragment från 2011 kan man läsa anteckningar som Marilyn själv har skrivit. Hon funderade mycket och försökte verkligen förstå andra människor. Hon tyckte om både skönlitteratur och poesi, och hon skrev ofta ned sina innersta tankar på utrivna ark från anteckningsblock, kuvert eller kalendrar. Ibland skrev hon anteckningarna även i diktform. När man läser Marilyns hjärtskärande dokument så förstår man hur hon slet varje dag med sig själv och kändisskapet som gjorde henne illa till mods. Hon kände sig ofta ensam och mådde psykiskt dåligt under längre perioder.
Följande texter är tagna ur Marilyn Monroe: Fragment och är skrivna ungefär så som Marilyn skrev dem. Enligt boken är de skrivna under tidigt 50-tal. Den första är dock odaterad.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
”I can’t really stand human
beings sometimes – I know
they all have their problems
as I have mine – but I’m really
too tired for it. Trying to understand,
making allowances, seeing certain things
that just weary me.”
Ibland tål jag bara inte andra människor – visst
alla har ju sina problem
som jag har mina – men jag orkar
bara inte med det. Försöka förstå,
kompromissa, se vissa saker
som suger musten ur mig.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
”Fear of giving me the lines new
Maybe won’t be able to learn them
Maybe I’ll make mistakes
People will either think I’m no good or
Laugh or belittle me or think I can’t act.
Women looked stern and critical –
unfriendly and cold in general
Afraid director won’t think I’m any good.
Remembering when I couldn’t do a god damn thing.
Then trying to build myself up with the
fact that I have done things right that
were even good and have had moments
That were excellent but the bad I heavier
to carry around and feel have no confidence
Depressed mad”
Rädd att [få] nyskrivna repliker
Lyckas kanske inte lära mig dem
Gör kanske bort mig
så att folk antingen tror jag är värdelös eller
skrattar eller ser ner på mig eller tror att jag inte kan agera.
Kvinnorna såg bistra och kritiska ut –
allmänt kyliga och otrevliga
Rädd att regissören inte ska tycka jag är bra.
Minns när jag inte kunde göra ett
förbaskat dugg.
Försökte sedan peppa mig med att jag faktiskt
har gjort rätt och till och med riktigt bra ifrån mig
och i mina bästa stunder rentav varit fantastisk
Men misslyckandena väger tyngre
och jag saknar självförtroende
Vansinnigt deprimerad
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
”What do I believe in
What is truth
I believe in myself
Even my most delicate
intangible feelings
In the end everything is
intangible
My most precious liquid must
never spill
Don’t spill your precious liquid
Life force
They are all my feelings
no matter what.
My feeling doesn’t happen to swell into words –“
Vad jag tror på
Vad som är sant
Jag tror på mig själv
Till och med mina ömtåligaste subtilaste känslor
Allt är egentligen subtilt
Mina dyrbaraste droppar får
aldrig förspillas
Förspill inte dina dyrbara droppar.
Livskraft
Så känns det i alla fall
och det står jag för.
Den känslan flödar tydligen inte över i ord-
Marilyns återförening med Gladys
I maj 1952 träffade Marilyn basebollstjärnan Joe DiMaggio för första gången. Joe hade sett ett reklamfoto på henne tillsammans med två spelare från basebollklubben White Fox. Det visade sig att en av hans vänner kände den vackra unga modellen på fotot och kunde presentera de för varandra. Joe och Marilyn gick på en middag tillsammans. Därefter ringde han henne varje kväll och det dröjde inte länge förrän de blev Hollywoods mest omtalade par.
Ett par månader senare letade en journalist på Gladys, Marilyns biologiska mor. Gladys var vid livet och hade släppts ut efter en lång resa mellan olika mentalsjukhus. Marilyn avslöjade då i en intervju att hon hade spenderat sin uppväxt på barnhem och olika fosterfamiljer. Hon hade ingen aning om att hennes biologiska mor var inlagd på mentalsjukhus. Efter den omtumlande nyheten kontaktade hon Gladys och erbjöd henne all behövlig hjälp. Inez Melson, Marilyns affärsansvarig, besökte Gladys ofta och såg till att hon hade pengar så hon klarade sig. Efter detta återfick Marilyn fansens tilltro som hon tidigare hade tappat.
Samtidigt som nyheten om Gladys spred sig var Marilyn upptagen med den nya filmen Niagara (1953), en thriller där hon spelar en förförerska som planerar att döda sin man för att vara med sin älskare. Hon var mycket populär på filmduken. Blickarna var inte på någon än på henne, vems naturliga skönhet glänste. Marilyn Monroe hade blivit en äkta stjärna och ett skönhetsideal för många unga kvinnor.
Gentlemen Prefer Blondes
I juni 1952 fick Marilyn rollen som Lorelei Lee i Gentlemen Prefer Blondes (1953). Inför dansscenerna i filmen jobbade Marilyn hårt med hennes danscoach Jack Cole för att finputsa danstekniken. Cole hade stort inflytande på Marilyns dansteknik.
Det var under inspelningen av Gentlemen Prefer Blondes som Marilyn började orsaka problem. Hon kom till studion i tid men tillbringade timmar i logen. Detta beteende drev skådespelarna och regissörerna till vansinne. Hon sågs som oproffsig, lat och oförskämd. Men Jane Russell, Marilyns motspelerska i filmen, förstod snart hur det egentligen låg till. Marilyn var i själva verket vettskrämd inför tagningarna. Hon kunde inte stå ut att vara något annat än perfekt. Hon hade ett stort behov av att bli accepterad framför kameran. Hon var rädd för att göra bort sig och bli utskrattad. Detta beteende kom från hennes brokiga barndom, där hon släpades fram och tillbaka till flera olika fosterhem och kände aldrig att hon räckte till.
I sin loge spenderade Marilyn timmar med att lägga om sminket och peppa upp sig själv tills hon kände sig självsäker nog att agera framför kameran. Det var hennes rädsla och drivet att vara perfekt som gjorde henne så unik på filmduken. När hon väl stod framför kameran arbetade hon så länge hon hade stöd och så länge Natasha var på plats.
Gör kanske bort mig så att folk antingen tror jag är värdelös eller skrattar, eller ser ner på mig eller tror att jag inte kan agera. Kvinnorna såg bistra och kritiska ut – allmänt kyliga och otrevliga. Rädd att regissören inte ska tycka jag är bra…
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I januari 1953 släpptes Niagara på biograferna och drog in fem gånger mer än vad den hade kostat att göra. Detta gav Marilyn en position som stjärna och i april samma år började hon spela i en ny film: How To Marry a Millionaire (1953)tillsammans med Betty Grable och Lauren Bacall. I How To Marry a Millionaire är Marilyn en närsynt tjej, Pola, som måste ha glasögon för att kunna se och stöter på flera olyckor under tidens gång. Den här komiska rollen bekräftade Marilyns känsla för komedi.
I juli 1953 var det Gentlemen Prefer Blondes tur att visas. Filmen en stor succé. Både publik och kritiker älskade den! Marilyn fick sin första utmärkelse – nämligen tidningen Photoplays pris för bästa kvinnliga skådespelare 1953.
Konflikterna med filmbolaget
Innan inspelningen av westernfilmen River of No Return (1954) meddelade Fox att de ville ha Marilyn i musikalen The Girl in Pink Tights. Charles Feldman på Famous Artists rådde henne att avstå. Marilyn å sin sida var tveksam till att tacka nej till erbjudandet eftersom att hon kände sig osäker på framtiden och hon saknade besparingar att leva på om Fox stängde av henne. Men hon hade samtidigt sina egna tvivel:
1) Ingen hur viktigt det var för henne att läsa manuset. Hon hade bara fått en enkel översikt av filmens handling och hon skulle spela en liknande roll som hon gjorde i de senaste filmerna.
2) Hon var rädd att fastna i en karaktär så att hon inte kunde använda sina olika talanger och spela olika typer av roller.
3) Fox ut roller åt henne utan att fråga henne först. Marilyn hade lärt sig att det var viktigt att arbeta med regissörer som kunde få ut det bästa av hennes förmåga.
Dessutom var hennes lön för filmen sina vanliga 1 500 dollar i veckan, vilket var avtalat redan innan hon blev stjärna, medan hennes motspelare Frank Sinatra skulle få 5 000 dollar i veckan. Hon åkte till Canada för att spela in River of No Return utan att lösa dessa problem.Inspelningen av River of No Return var heller ingen trevlig erfarenhet. Filmens regissör Otto Preminger hade ingen större entusiasm för projektet och var tydligt missnöjd med Natasha Lytess. När hon hackade på barnskådespelaren Tommy Rettig så att han glömde sina repliker blev hon utslängd, men Marilyn såg i smyg till att hon fick komma tillbaka.
När inspelningen var avklarad tog Joe med sig Marilyn till San Francisco där de tillbringade några dagar med hans familj, innan de senare återvände hem till Hollywood. Joe ville fortfarande att Marilyn skulle ge upp filmkarriären för honom men han hade ändå full förståelse för hennes konflikter med filmbolaget. Hon dök inte upp till inspelningen av The Girl in Pink Tights efter att Joe avrådde henne. Fox försökte kontakta Marilyn. När det inte gick sökte de upp hennes agenter och även Natasha Natasha kritiserade Marilyns uppförande och ville att hon skulle ta sitt förnuft till fånga. Det fick Marilyn att tappa respekten för henne och hon förlät henne aldrig. Natasha Lytess dagar som stjärnans personliga dramacoach var räknade.
Efter ännu en konflikt med Fox blev Marilyn avstängd en andra gång. Den här gången handlade det om att hon vägrade ställa upp på en omtagning av River Of No Return. Hon ansåg att det bara var ett trick för att få henne att närvara i studion. Istället för att infinna sig på platsen åkte hon till San Francisco tillsammans med Joe.Men omtagningarna av filmen var faktiskt nödvändiga och Marilyns agenter lyckades slutligen övertala henne att komma tillbaka. Efter att de var inspelade åkte hon tillbaka till San Francisco och fortsatte trotsa filmbolaget. Det slutade med en andra avstängning från Fox.
Äktenskapet med Joe
Marilyn uppskattade att Joe hade ställt upp för henne i vått och torrt och han tillägnade all sin tid åt att lösa hennes problem med Fox. Hon anade att han äntligen hade förlikat sig med tanken att hon skulle fortsätta sin filmkarriär. Till slut gick hon med på att bli hans fru. De gifte sig i San Francisco den 14 januari 1954.
Samma dag som bröllopet ägde rum informerade Marilyn filmbolaget om att hon nu var en gift kvinna. Trots alla försök att hemlighålla bröllopet fick även pressen nys om nyheten och bilder på Joe och Marilyn tillsammans publicerades i alla tidningar. Fox hade inget annat val än att häva Marilyns avstängning – allt annat skulle framstått som ohyfsat. De meddelade därefter Famous Artists att hon skulle infinna sig på studion efter smekmånaden.
I och med att Marilyn åter hade blivit avstängd fortsatte Joe och Marilyn sin bröllopsresa i Japan. Mitt under smekmånaden reste hon till Korea för att underhålla de amerikanska trupperna där. Joe ogillade idén, men han fick ge med sig. Marilyn kände att hon ville tacka de för framgångarna av sin karriär. Fansen betydde mycket för henne.
Efter bröllopsresan återvände Marilyn och Joe till Los Angeles. Marilyn fick då veta att Fox hade lagt ned The Girl in Pink Tights och istället erbjöd de henne en roll i Broadway-pjäsen There’s No Business Like Show Business (1954). I augusti 1954 fick Marilyn ett nytt kontrakt som utlovade 100 000 dollar för nya filmen The Seven Year Itch (1955). Men att hon skulle vara med och bestämma om manus, regissör och filmare utlovades däremot inte – det var nämligen endast David Zanuck som bestämde vilka filmer som skulle göras och hur de skulle göras. Marilyn tonade ned sina krav och bad om att i alla fall få godkänna koreograf och dramacoach. Till en början gick det inte heller igenom men snart enades man om att hon i alla fall skulle få ha ett ord med i val av coach och koreograf. Hon fick dock inte den kontroll som hon önskade sig.
Marilyns roll som Vicky Parker i There’s No Business Like Show Business, eller Sex i Elden som den heter på svenska omslag, lades ut som ett alternativ för The Girl in Pink Tights. Hon arbetade hårt med rollen för att inte bli utklassad av sina mer erfarna motspelare. Tyvärr kom hon inte så bra överens med Walter Lang, filmens regissör, och dessutom hade hon fortfarande efterdyningar från lunginflammationen som hon hade fått efter minusgraderna i Korea.
De flesta filmkritiker ansåg att Sex i Elden var en av Marilyns mindre lyckade filmer. Hon blev mycket nedslagen efter den dåliga kritiken. Hon litade på Fox försäkringar om att de visste vad som var bäst för henne och nu fick hon sota för det.
Upplösningen av äktenskapet
Eftersom att Sex i Elden hade dragit ut på tiden tvingades Marilyn att gå direkt till inspelningen av The Seven Year Itch utan någon paus emellan. Det hon inte visste var att den filmen skulle leda till skilsmässa mellan henne och Joe. Hans svartsjuka kokade över vid mer än ett tillfälle. Enligt flera rapportrar hade han handlat med fysiskt våld mot Marilyn på grund av hans stora svartsjuka, och hon började inse att hon hade gjort ett stort misstag med att gifta sig med honom. Men Joe älskade henne fortfarande och ett par dagar efter utbrottet följde han med henne till New York där Marilyn skulle spela in The Seven Year Itch. Det flesta vet nog om den kända bilden där hon står över ett utblås på en gata i New York och kjolen åker upp till midjan. Detta var även scen i en film som skapade problem för hennes privatliv.
Som regel höll Joe sig på avstånd men tyvärr var han på plats under inspelningen av den berömda kjolscenen. Marilyns kjol blåstes upp medan tusentals New York-bor hejade och applåderade. Att hans fru visade underkläderna för allmänheten var inte populärt. Enligt ett vittne lämnade Joe gatan med en bitter min och när Marilyn kom tillbaka till hotellet utbröt ett stormigt gräl. Morgonen därpå var äktenskapet över. Efter knappt ett år som man och hustru skilde de sig i oktober 1954.
Marilyn gjorde allt för att hålla tårarna tillbaka när skilsmässopappren skrevs på i rätten men lyckades inte. Utanför stod flera fotografer och reportrar för att få sitt scoop om skilsmässan och pressade henne, men Marilyn orkade inte svara på några frågor och bad snällt, med blöta kinder, om att bli lämnad ifred.
Marilyn Monroe Productions
Även om Marilyns privatliv låg i spillror efter skilsmässan så vaknade hennes yrkesliv till liv igen. Milton Greene tog flera bilder av henne 1953 och Marilyn älskade de, eftersom att de framhävde delar av hennes personlighet och privatliv som ingen annan verkade se.
Greene var bekant med Marilyns konflikter med Fox och ville även satsa på en karriär inom filmbranschen. Han föreslog att han och Marilyn skulle bilda Marilyn Monroe Productions. Hon gillade den idén då ett eget produktionsbolag innebar egen kontroll. Hon skulle till exempel få välja sina roller själv och styra sin karriär utan att stå under någon annan. Hon planerade att lämna Famous Artists och ansluta sig till MCA eftersom hon ansåg att Charles Feldman hade misslyckats som agent – bland annat då han inte lyckades genomdriva grundläggande förbättringar i hennes kontrakt. I december 1954, cirka två månader efter skilsmässan från Joe, flyttade Marilyn till New York. Först bodde hon på hotell men flyttade snart in hos Greene och hans fru i deras hus i Weston, Connecticut.
Under början av år 1955 höll Greene och Marilyn en presskonferens där de meddelade om deras gemensamma produktionsbolag. Fox ville däremot inte släppa sin stora stjärna utan vidare. Hon stod fortfarande under ett gällande kontrakt som gav de ensamrätt under ytterligare fyra år. Marilyn Monroe Productions hade emellertid studerat kontrakten och funnit en rad fusk och bedrägerier från Fox sida. Bland annat hade Fox missat att betala ut de extra 100 000 dollar i bonus som Marilyn blev utlovad för The Seven Year Itch. Detta, menade de, gjorde kontraktet ogiltigt. Denna rättsliga oenighet skulle pågå under hela resten av året men under sommaren ändrades förutsättningarna. Marilyn Monroe Productions försökte hitta en finansiär som kunde hjälpa de att utveckla sina framtida projekt. Men tiden gick och det blev snart tydligt att det inte skulle ske.
Marilyn gjorde inte en enda film under hela 1955. Istället koncentrerade hon sig på att förbättra sitt skådespeleri genom att arbeta med Lee Strasberg på Actors Studio. Strasberg ansåg att hon hade stor talang och han skulle ha ett stort inflytande på hennes framtida sätt att agera framför kameran. Till en början var Marilyn osäker på att delta i gemensamma lektioner på studion och för att underlätta för henne fick hon undervisa i Strasbergs hem. Han rådde henne också att gå i psykoanalys för att göra sig fri från de olösta problemen från barndomen. Marilyn lydde hans råd och började genast gå hos Dr. Margaret Hohenberg. Samtidigt hittade Strasberg en ersättare till Natasha, nämligen hans fru Paula Strasberg som sedan blev Marilyns personliga dramacoach i framtida filmer.
När The Seven Year Itch visades på biosalongerna i juni 1955 gjorde den braksuccé. I slutet av december 1955 skrev Marilyn under ett nytt kontrakt med Fox. Det nya kontraktet utlovade en betydligt bättre lön och även den kreativa kontroll som hon önskade; rättigheten att godkänna manus, regissör och fotograf. Att en skådespelare fick så mycket makt var något helt nytt. Marilyn skapade en trend inom filmbranschen.
På New Yorks gator rörde Marilyn sig fritt i vanliga fritidskläder, en sjal över huvudet och mörka glasögon. Hon upplevde det ofta som befriande att inte bli igenkänd på gatorna, men ibland kunde hon inte motstå att återgå till rollen som Marilyn. Detta inspirerade många. Ena stunden såg hon ut som vilken vanlig flicka som helst men efter ett fingerknäpp så var magnetismen, blickarna och den ständiga uppmärksamheten där. Marilyn var bara hennes persona, en roll som hon spelade ibland. Det var hennes jobb. Innanför skalet var hon faktiskt fortfarande Norma Jeane Baker – en blyg tjej med stora drömmar om framtiden. En gång när Marilyn tittade sig i spegeln fick hon frågan vad det var hon tittade på. Hon svarade med ”Jag tittar på henne”. Marilyn var inte Norma. Det var faktiskt två helt olika personer.
Marilyn och Arthur Miller
Trots att skilsmässan snart var klar var även Joe på plats på festerna. Han åkte ofta till New York för att umgås med Marilyn eller bara ge henne stöd. Fans och reportrar hoppades på en återförening men Marilyn förnekade att det någonsin skulle se. Hon hade faktiskt i hemlighet redan inlett ett förhållande med pjäsförfattaren Arthur Miller. De träffades första gången i Hollywood år 1950. De attraherades av varandra redan under det första mötet, men då var han redan gift och hade två små barn. Han ville inte skiljas från sin fru och Marilyn ville inte vara den som splittrade ett hem. Men nu, när Arthur var i New York, var äktenskapet ändå i gungning.
Marilyn och Arthur tillbringade mycket tid med varandra – både privat och offentligt. På premiären av Arthurs pjäs A View from the Bridge träffade hon hans föräldrar för första gången och kort därpå blev hon hembjuden till dem. När Marilyn gått hem avslöjade Arthur att han tänkte gifta sig med henne.
I början av 1956 skickade Twentieth Century Fox ut ett pressmeddelande om att Marilyn snart skulle vara tillbaka i Hollywood. Få hade förväntat sig att hon skulle vinna striden med filmbolaget och vissa delar av presskåren fick upp ögonen för ”nya Marilyn”. Hon blev dock kvar i New York och fortsatte sina dramastudier med Lee Strasberg. Men hon var ännu inte medlem i Actors Studio då ett medlemskap där krävde en formell provspelning och ett officiellt godkännande. Strasberg övertygade Marilyn till sist om att hon var redo för ett sådant.
Lee Strasberg var konstnärlig ledare för Actor Studio sedan 1948. Han var en hyllad sådan och använde sig av den ryske skådespelaren Konstantin Stanislavkijs läror. Marilyn hade talat öppet om sina drömmar för Cheryl Crawford, en producent och en av grundarna till Actors Studio, om att bli en seriös skådespelerska och utveckla sin dramatiska färdighet. Crawford insisterade därefter på att Marilyn skulle träffa Lee Strasberg. De blev presenterade för varandra runt år 1955.
Den 17 februari 1956 provspelade Marilyn för första gången inför riktig publik på Actors Studio i New York. Hon skulle tolka den berömda inledningsscenen från Anna Christie där Anna dyker upp på en bar efter att ha återvänt hem. Innan Marilyn gick upp på scen var hon otroligt nervös, om inte skräckslagen, men när hon väl kom igång agerade hon perfekt utan att glömma en enda replik. Publiken var imponerad av hennes rolltolkning och applåderade när hon var klar.Marilyn var glad, men tvivlet på sin förmåga ikapp henne. Det var den här osäkerheten som hon ofta kände: ”Men var jag bra nog?”
The Sleeping Prince
Enligt det nya kontraktet hade Marilyn möjligheten att göra en oberoende film om året och den ville hon inte gå miste om. Hon hade redan pratat om det med dramatikern Terence Rattigan och skådespelaren Laurence Olivier, som hade gett henne en möjlighet att medverka i The Sleeping Prince. Marilyn ville spela in filmen med Olivier eftersom att en film tillsammans med en sådan stor och klassisk skådespelare skulle få folk att äntligen se henne som en seriös skådespelare. Olivier å sin sida var lika förtjust inför arbetet. Han skulle vara med och regissera och även vara medproducent, samtidigt som han hoppades att kopplingen till Marilyn skulle sätta ny fart på hans karriär.
Så fort Marilyn var tillbaka i Hollywood försökte Natasha Lytess komma i kontakt med henne. Men eftersom att Paula Strasberg var Marilyns nya dramacoach fick hon sparken. Efter avskedet försökte Natasha i sin förvirring och ilska åter kontakta Marilyn utan resultat. I ren desperation uppsökte Natasha henne i hemmet. Hon blev inte insläppt men tyckte sig se Marilyn genom fönstret. Kort därpå gick hon ut i pressen och lättade hjärtat med att hon hade ”skapat” Marilyn och att hon ”förtjänade ett bättre bemötande”. Men faktum var ju att hennes närvarande under filminspelningarna ofta orsakade problem och oenighet mellan skådespelare och regissörer, och under de senaste filmerna var det många som ansåg att hon hade förstärkt Marilyns osäkerhet istället för att ge henne stöd – bland annat genom att kräva omtagningar som inte ens var nödvändiga. Visst kanske Marilyn hade behövt Natasha för att komma framåt, men det var också sant att Natasha inte var bra för henne.
I Hollywood påbörjade Marilyn arbetet med filmen Bus Stop (1956). Cheferna för Fox var oroade över vilka krav som hon skulle ställa. De fruktade det värsta när hon avvisade de eleganta kläderna som hon skulle bära i filmen då de, enligt henne, var olämpliga. Men de blev förvånade när hon rotade fram en uppsättning slitna, sjabbiga plagg som hon tyckte passade bättre för rollen som Cherie. Regissören Joshua Logan var förtjust. Till en början var han tveksam till att ta sig an projektet eftersom han inte tyckte att Marilyn var någon vidare bra skådespelare. Han blev emellertid övertygad om det motsatta efter ett samtal med Lee Strasberg som gav henne lysande beröm och det var bevis nog att Marilyn verkligen tog sin roll på allvar.
Till skillnad från tidigare regissörer som Marilyn arbetat med planerade Logan in alternativa tagningar ifall hon skulle bli sen till studion, vilket minskade spänningarna under inspelningarna. Men istället blev Marilyns osäkerhet alltmer tydligt. Den varma relationen mellan henne och regissören uppskattades inte bland Don Murray och Hope Lange, hennes motspelare. Marilyn var irriterad över att Murray inte imponerades av hennes charm utan istället var mer intresserad av Lange – som han senare gifte sig med. Hon insisterade också att Lange skulle färga håret till en mörkare ton eftersom att hon inte ville ha konkurrens mot hennes egna ljusa lockar.
Mitt under inspelningen av filmen blev Marilyn inlagd på sjukhus. Från att först vara i öknen utanför Phoenix i Arizona och senare uppe i de kalla bergen i Idaho med de lätta kläder som hon bar i filmen, fick hon svår luftrörskatarr och vårdades på sjukhuset i fyra dagar.
När hon kom tillbaka skulle hon spela in Cheries långa monolog om sitt liv. Det var den viktigaste scenen i filmen och Logan visste att hon inte skulle klara hela monologen i en tagning. Hon hade lätt för att glömma repliker och var dessutom ofta nervös inför inspelningarna. Detta skapade ännu ett problem – nämligen den tid hon krävde för att peppa upp sig själv inför mötet med kameran. Men Logan löste båda problemen genom att låta kameran gå utan att någonsin bryta. Precis som han hoppades på fortsatte Marilyn och när scenen var klar kunde han klippa ihop de bästa bitarna till en fantastisk och gripande scen. Marilyn var förtjust av resultatet eftersom att hon hade visat att hon kunde hantera ett komplicerat manus, och hon längtade till att visa Arthur och Strasberg vad hon hade åstadkommit! Men det skulle visa sig bli en besvikelse.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Under inspelningen av Bus Stop bodde Arthur Miller i Reno i Nevada där han ansökte om skilsmässa. Han och Marilyn höll kontakten genom långa telefonsamtal och de träffades i New York när skilsmässan var klar. När nyheten om det kommande bröllopet spred sig samlades reportrar och fotografer utanför deras dörr och följde dem vart dem än gick. Marilyn var van med den här typen av uppmärksamhet men inte Arthur.
Den 29 juni 1955 gifte de sig i hemlighet på andra sidan statsgränsen i White Plains. När det hela var över och Marilyn och Arthur var gifta hoppades han att alla skulle återgå till normala liv och att de äntligen skulle njuta av varandras sällskap i fred, men han hade ingen aning om att hans liv med Marilyn aldrig skulle bli normalt.
Två veckor efter bröllopet reste de till England där Marilyn skulle spela in The Sleeping Prince, som hade döpts om till The Prince and the Showgirl. Projektet blev dock en besvikelse för många. Bland annat hade Laurence Olivier problem med Paula och var ursinnig över att Marilyn kom sent alltför ofta och inte kunde sina repliker, och så var han frustrerad över att han inte kunde nå fram till henne. Innan var Marilyn glad och överrumplad över att få arbeta med en sådan stor skådespelare som Laurence Olivier, men nu var hon istället rädd att han skulle sabotera hennes arbete. Hon tyckte han var nedlåtande nästan hela tiden. Inför en scen bad han henne till exempel att ”vara sexig”. För henne handlade inte filmen om att vara sexig. Hon ville bara bli accepterad som seriös skådespelare. Men det visade sig att hon hade misstolkat manuset. Rollen krävde faktiskt precis den vackra förföriska blondin som hon spelat tidigare, i bl.a. Gentlemen Prefer Blondes och Niagara.
Marilyns första missfall
Äktenskapet med Arthur hade redan börjat svaja. Tiden i England var första gången som paret tillbringade längre tid med varandra, och första gången som Arthur fick hantera hennes ångest, sömnlöshet och osäkerhet. Marilyn visade en annan sida av sig själv än vad han hade förälskat sig i. Att han skrev ned personliga tankar som han kunde använda i sina pjäser gjorde inte saken bättre. Marilyn läste några av dessa och började tvivla på att han verkligen älskade henne. Hon hade inte samma förtroende för sin make efter detta. Äktenskapet började knaka än me efter en olycka i slutet av augusti då Marilyn, som äntligen blivit gravid efter många försök, fick missfall efter bara några veckor. Hon ville inget annat än att bli mamma. När hon inte lyckades kände hon sig misslyckad som fru.
Samtidigt började hon tappa förtroende för sin affärspartner Milton Greene. Greene och Arthur var allt annat än goda vänner. De föraktade varandra och ogillade det inflytande som den andra hade på Marilyn. Bland annat var Greene inte alls glad över att Arthur planerade att ha ett finger med i Marilyn Monroe Productions. Arthur å sin sida hade inget förtroende för Greenes färdigheter och försökte övertyga Marilyn om att hon inte behövde honom. Marilyn själv började misstänka att Greene motarbetade henne; han gav henne inget stöd när hon argumenterade med andra och sa aldrig emot när scener klipptes ned. Mitt i allt detta hade Marilyn sömnproblem och hade börjat ta stora mängder sömntabletter.
Den 14 augusti 1956 hade Bus Stop premiär. Filmen blev en besvikelse för Marilyn.Delar av hennes scener hade klippts bort och det gjorde henne förkrossad. Mycket av den dramatiska monologen som hon var så stolt över var inte med. Hon hade längtat efter att visa Arthur och Strasberg vad hon hade åstadkommit och nu var den möjligheten borta. Marilyn anklagade Logan för att ha förstört hennes prestation. Han förklarade för henne att han hade gjort allt för att behålla så mycket av materialet som möjligt, men filmbolagscheferna ansåg att filmen var för lång och måste därför klippas ned. Men trots detta fick Marilyn lysande recensioner för sitt agerande i filmen och en Golden Globe-nominering för bästa kvinnliga skådespelare väntade på henne.
The Prince and the Show Girl visades på biograferna den 12 juni 1957. Den fick blandad kritik men gav flera nomineringar till Marilyn för ”bästa utländska aktris”. Hon vann inte titeln men 1959 fick hon Italiens mest prestigefyllda utmärkelse för sin roll, nämligen David Di Donatello-statyetten. Många kritiker betraktar Marilyns roll Elsie Marina som en av hennes bästa rollprestationer.
Vid den här tiden kände Marilyn att Milton Greene hade svikit henne. Arthur stöttade henne och övertygade henne om att hon inte behövde Greene längre. Detta ledde till att han fick sparken från Marilyn Monroe Productions. Men långt senare erkände Marilyn för hans fru Amy att Milton Greene var den ende man som hon någonsin kunde lita på men att det egentligen var Arthur som körde iväg honom och att hon inte hade kunnat stå emot. Att få äktenskapet att fungera var det viktigaste för henne just då.
Den 1 augusti 1957 fick Marilyn köras i ilfart med ambulans till Doctors Hospital i New York. Hon var gravid för andra gången, men den här graviteten visade sig vara ett utomkvedshavandeskap och måste avbrytas för att rädda hennes liv. Vid sidan av detta kände Marilyn att hon var misslyckad som hustru. Hon kunde inte skänka sin man ett barn och hon blev mer och mer övertygad om att han förr eller senare skulle lämna henne. Kort därpå tog hon en överdos av sömnmedel på ett hotellrum, men Arthur hittade henne i tid och kallade på hjälp. Arthur försökte övertyga henne om att han fortfarande älskade henne genom att omarbeta sin novell The Misfits till ett filmmanus, men hon tog inte emot gesten.Nu började Arthur avskärma sig från Marilyn och lät arbetet ta överhand, precis när hon behövde hans stöd som mest. Hon började misstänka att han bara utnyttjade henne – att han höll henne kvar endast för att få sitt manus accepterat och för att få fart på författarkarriären.
I Hetaste Laget
I början av 1958 fick Marilyn manuset till Some Like It Hot (1959). Historien utspelar sig 1929 och handlar om två män (spelade av Jack Lemmon och Tony Curtis) som gömmer sig för maffian och klär ut sig till kvinnor för att inte bli påkomna. Marilyn är i rollen som den vackra ukulelespelaren Sugar Kane. Marilyn var till en början ointresserad av rollen eftersom att hon tyckte att det förlöjligade ”dum blondin”-konceptet ännu mer då Sugar aldrig inser att de två ”flickorna” är män. Dessutom hade hon tröttnat på att alltid få ”dum blondin”-rollerna. Arthur övertalade henne emellertid att vara med eftersom att han tyckte att manuset var fantastiskt bra. Hon gav slutligen med sig och skrev på kontraktet, och Paula Strasberg hyrdes återigen in som personlig dramacoach. Regissören Billy Wilder uppskattade det stöd Paula gav Marilyn och han beundrade Marilyns känsla för komedi och lyssnade på hennes idéer.
Allt såg bra ut till en början, men hon skulle snart fortsätta anlända sent till studion, kräva omtagningar och glömma sina repliker. Utöver de gamla vanliga demonerna som hemsökte henne hade hon även fått mediciner att stå ut med (sömnpiller för att hon skulle somna, uppiggande för att hon skulle vakna och lugnande för nerverna).
Mot slutet av inspelningen av Some Like It Hot blev Marilyn gravid för tredje gången. De viktigaste scenerna av filmen var lyckligt nog redan inspelade och Marilyn vilade när hon väl hade chansen eftersom att hon ville göra allt för att behålla det här barnet. Men för gäves. I december fick hon tragiskt nog gå igenom ännu ett missfall. Detta var hennes tredje och sista försök att bli mamma.
Some Like It Hot hade premiär i mars 1959 och blev en omedelbar succé. Filmen slog tittarrekord för komedier, vilket skulle hålla i sig under många år framöver. Många anser att det är Marilyns bästa film och den visas fortfarande på TV-apparaterna.
I Let’s Make Love (1960) är Marilyn det blonda bombnedslaget Amanda Dell. Filmen handlar om uppsättningen av en pjäs som är baserad på den fiktive miljardären Jean-Marc Cléments liv. Den riktige Jean-Marc får höra talas om pjäsen och kommer till repetitionerna där han möter Amanda och faller för henne. Regissören för pjäsen misstar Jean-Marc som en som vill provspela för rollen och eftersom att han är så otroligt lik originalet så får han den.
Till en börja skulle Gregory Peck spela rollen som Jean-Marc Clément men backade ur, och Arthur Miller föreslog att man skulle fråga skådespelaren Yves Montand. Marilyn och Arthur bodde i huset bredvid Montand och hans fru Simone Signoret på Beverly Hills Hotel och de blev goda vänner. Medan Marilyn åkte och shoppade med Simone hjälpte Arthur Montand med hans engelska, som var mycket dålig.
Marilyn och Montand hade en passionerad kärleksaffär så fort Arthur reste till New York för att arbeta med manuset till The Misfits och Simone hade återvänt till Frankrike. För Marilyn, och inte Montand heller för den delen, handlade affären inte riktigt om förälskelse. Marilyn ville bara bli uppmärksammad och omtyckt nu när Arthur hade börjat ta avstånd från henne. Hon kände att han inte uppskattade henne längre och var säker på att han övergav henne för manuskriptet. Hon tvivlade på att han ens älskade henne längre. Många tror att Marilyns avsikt med kärleksaffären var att se hur Arthur skulle reagera – om han skulle bli arg, upprörd eller bry sig över huvud taget. Svaret blev ingetdera. Han var bara tacksam över att Marilyn verkade nöjd med att arbeta så han bestämde sig för att låta det bero. Även Simone ignorerade det hela. Hon ansåg att om Marilyn var attraherad av Montand så visade det bara vilken bra smak hon hade.
Under inspelningen av Let’s Make Love spelades samma visa som förut – sena ankomster och glömda repliker. Den stora skillnaden var att regissören inte längre behövde stå ut med Paula Strasberg eftersom att Marilyn var osams med henne. Under den här tiden var Arthur i stort sätt klar med manuset till The Misfits, som skulle börja spelas in i juli 1960. Han hade dock känt sig osäker inför projektet redan från början. För det första så skulle han skapa något för Marilyn och hans personliga relation till henne, vilket innebar att det fanns saker som han inte ville lyfta fram. Samtidigt ville han att filmen skulle bli en lika stor succé som, eller i alla fall bättre, än hans förra pjäs.
De Missanpassade - Marilyns sista färdiga film
Marilyn var inte nöjd med innehållet i The Misfits. Hon hade hoppats på att Arthur skulle skapa en annorlunda och spännande dramatisk roll åt henne, men istället baserade han rollen som Roslyn av Marilyn. Han hade gett Roslyn samma känslor som hon hade, använt sig av deras privata samtal och fick henne att se precis ut som Marilyn. Filmen var som en översikt av deras äktenskap. Marilyn var förstås besviken och sårad över att han hade målat upp Roslyn så sårbar, knäckt och komplicerad. Hon var inte till freds med att han vägrade ta med hennes mörkare sidor och att rollen avslöjade så mycket av hennes privatliv. När Arthur påbörjade arbetet var han kär i henne och Roslyn var en förfinad bild av henne, men nu stod de på gränsen till skilsmässa och äktenskapet höll bara ihop med hjälp av projektet.
Komplikationerna under inspelningen av The Misfits blev än fler och det blev inte bättre av att arbeta i Nevadaöknen en juli när temperaturen i skuggan var fyrtio grader Celsius. Halvvägs genom inspelningen blev Marilyns hälsa sämre och hon blev snart inlagd på sjukhus igen. Hon reste till Los Angeles och togs in på Westside Hospital där hon fick vårdas i tio dagar. När hon blivit utskriven återvände hon till Nevadaöknen för att färdigställa filmen och en månad senare var den klar. Kort därpå meddelande Marilyn och Arthur Miller att de hade separerat. Skilsmässan innebar ännu ett misslyckande för Marilyn som försökte återhämta sig efter två hela filminspelningar i rad och hon kämpade för att fungera trots sitt drogmissbruk – som sorgligt nog hade blivit allt allvarligare.
Bara några dagar efter att The Misfits blev klar avled Clark Gable, Marilyns motspelare i filmen och hennes barndomsidol, av en hjärtattack. Många säger att Marilyn var skyldig till Gables död, att hennes beteende hade stressat honom. Men så var det definitivt inte! Gable insisterade på att göra många av sina stunts själv och han var storrökare. Detta är mer sannolika skäl till hans bortgång.
Marilyns sista tid i livet
Marilyn satt ensam och övergiven julafton 1960. Men sorgen vände när en stor blombukett och ett kort med texten ”Best, Joe” anlände. Från den stunden blev Joe DiMaggio en del av hennes liv igen. Den 20 januari 1961 reste hon till Mexiko för att ansöka om skilsmässa från Arthur med förhoppningen att USA:s nya president John F. Kennedy skulle hålla tidningarna upptagna. Ett par dagar senare gick hon på förhandsvisningen av The Misfits. Arthur var också där och de försökte undvika varandra så mycket som möjligt.
Med tiden blev Marilyn alltmer deprimerad och emotionellt utmattad. I början av 1961 blev hon uppmanad av psykoanalytikern Dr. Marianne Kris att skriva in sig på Payne-Whitney Clinic i New York. Hon följde rådet och skrev in sig på kliniken under namnet Faye Miller. I det tillstånd som Marilyn befann sig i förstod hon inte att Payne-Whitney Clinic var ett psykhem. Hon hade alltid varit rädd för att bli inlåst eftersom att det låg sinnessjukdomar i släkten och när hon till slut insåg vart hon befann sig krossade hon en glasdörr med en stol och hotade med att skära sig själv om hon inte blev utsläppt med det samma. Efter anfallet blev hon överbemannad och förd till avdelningen för våldsamma patienter. Där gavs hon lugnande medel och spärrades in.
Ett utdrag från Marilyns dagboksanteckningar:
”Det fanns ingen empati på Payne Whitney-kliniken – det påverkade mig mycket negativt – jag frågades ut efter att ha placerats i en ”cell” (med väggfast säng och allt) för svårt störda depressiva patienter (fast det kändes som att hamna i fängelse för något brott jag inte begått). Det omänskliga bemötandet där var rena stenåldern. De frågade varför jag inte trivdes (allt var bakom lås och bom, galler för glödlamporna, låsta skåp, toaletter, garderober, osynliga nät för fönstren – i dörrarna är det glasrutor så att patienterna ska synas hela tiden, och på väggarna är det märken efter hugg och slag från tidigare intagna).”
Marilyn tillbringade tiden på kliniken i fyra dagar innan Joe hittade henne och lyckades släppa ut henne. Han trotsade läkarna och insisterade på att hon skulle flyttas. Joe tog henne sedan till Columbia-Presbyterian Medical Center, som också det var ett sjukhus men i alla fall inget kallt mentalsjukhus.
Innan allt detta hände och när Marilyn var nedslagen efter separationen från Arthur, sökte hon frid hos Lee och Paula Strasberg. Men Lee hade bara övertalat henne att medverka i filmen Rain. Han ville fortfarande göra filmen till verklighet, trots att Marilyn var inlagd och psykiskt utmattad. Samtidigt ville Fox att hon skulle medverka i komedin Goodbye, Charlie. Det ingen begrep var att det var just den pressen och de hårda kraven som fick Marilyn inlagd.
I mars 1961 skrevs hon ut från sjukhuset och följde med Joe till Florida där han arbetade med sitt basebollag New York Yankees. På en av Floridas många vackra stränder satt hon i solen och njöt av Joes sällskap. Hon blev inlagd två gånger till det året: en gång för inälvsbesvär och en gång för att operera bort gallblåsan.
Filmen som aldrig hann bli klar
I början av 1962 träffade Marilyn sin psykoanalytiker Dr. Ralph Greenson varje dag. Han var mycket engagerad i hennes problem och ville verkligen hjälpa henne, men enligt källor blev han alltför involverad av henne och förlorade därmed den nödvändiga distansen som en psykolog måste ha till patienten. Dessutom släppte Dr. Greenson in Marilyn i sitt eget privatliv. Hon åt ofta middag hos honom efter terapisamtalen, övernattade ibland där och firade till och med sista julen med hans familj. Greenson har förklarat att han hade provat allt utan resultat. Allt Marilyn behövde var att uppleva ett vanligt, tryggt familjeliv.
Marilyn fastnade för ett hus på Fifth Helena Drive i Brentwood i Los Angeles, vilket hon snabbt köpte. Det var hennes allra första riktiga hem och hon var så stolt över det. Hon gillade det speciellt då huset var i mexikansk stil och påminde om Greensons hem.Hon planerade en flygresa till Mexiko för att köpa möbler, konst och kakel så att hon kunde skapa en färgstark mexikansk stämning i hemmet. Flytten var en nystart för henne och allt började se ljust ut igen. I ett försök att reda upp gamla knutar gick Marilyn med på att medverka i Something’s Got To Give (1962) och uppfylla kontraktet med Fox. Hon hade fått fart på sitt liv igen, men det dalade åter efter ryktet om att Arthur skulle gifta om sig. Hon tog nyheten hårt då den väckte liv i gamla drömmar om att bli en god hustru, bilda familj och bygga ett hem. När hon kom tillbaka från Mexiko var hon även tillbaka på ruta ett – för mycket piller blandat med för mycket champagne. Depressionen hade tagit form igen.
Några dagar efter hemkomsten kom Marilyn onykter till Golden Globe-galan, och efter ett sluddrande tacktal när hon tog emot sitt pris spred sig ryktet att Marilyn var slut. Men några veckor senare samlade hon sig så mycket att hon kunde delta i kostymprovningen för den nya filmen och Fox var nöjd med att deras stora stjärna var tillbaka.
Something’s Got To Give är baserad på den omtyckta komedifilmen My Favorite Wife från 1940. Originalfilmen handlar om en kvinna som hamnar på en öde ö efter ett skeppsbrott och till slut återvänder hem för att finna att hennes man har gift om sig med en annan kvinna. Nunnally Johnson fick äran att skriva om originalmanuset till den nya filmen. Han hade även skrivit manus till How to Marry a Millionaire. Marilyn hade kämpat för att komma bort från att spela ”dum blondin”-karaktärerna men var i behov av framgång för att förbättra sitt rykte och få tyst på allt skvaller. Marilyn var nöjd med det nya filmmanuset som dessutom innehöll flera av hennes idéer. Men Johnson lämnade projektet innan inspelningen ens hann bli påbörjat och andra manusförfattare tog över.
I och med att Nunnally lämnat arbetet med filmen drevs manuset längre från Johnsons version och Marilyn blev mer och mer missnöjd. Manuskorrigeringar skickades alltid ut till skådespelarna på olikfärgade papper så att alla skulle vara säkra på att de hade samma version, men till slut började man skicka omskrivet manus till Marilyn på vitt papper för att få henne att tro att inga ändringar hade gjorts. Under inspelningsstarten den 23 april 1962 blev Marilyn sjuk och Dean Martin var inte heller närvarande, eftersom att han var upptagen med ett annat projekt.
Marilyn arbetade flera dagar under de kommande veckorna. Hon tillbringade dock betydligt mer tid hemma i sjuksängen, men hon arbetade även där. Hon kämpade tillsammans med Paula Strasberg för att reda ut alla nya manusversioner som ständigt anlände. Vid den här tiden besökte Marilyn Dr. Greenson ofta – nämligen två gånger om dagen. Mitt i allt åkte Dr. Greenson utomlands tillsammans med frun och veckan efter hans avresa kom Marilyn tidigt till studion varje dag och arbetade hårt.
Hon hade även blivit inbjuden att sjunga Happy Birthday för presidenten John F. Kennedy på hans 45-årsfirande. Det ville hon absolut inte missa! Torsdagen den 17 maj 1962 arbetade hon fram till lunch och sedan tog hon flyget till New York. På lördagskvällen sjöng Marilyn födelsedagssången för presidenten på ett sexigt sätt som förtjusade hela publiken. På söndagen var hon tillbaka i Hollywood, redo att fortsätta med Something’s Got To Give måndagen som kom. Hon ställde in sig på inspelning under den kommande veckan och enligt hennes uppfattning hade hon bara missat en dag och det var ingen big deal, men cheferna på Fox hade en helt annan åsikt. Vid den här tiden rådde upprorsstämning inom hela filmindustrin och ekonomiska konflikter mellan Fox och aktieägarna. Det talades om att antingen lägga ned filmprojektet eller sparka Marilyn och ersätta henne med någon annan.
Den berömda poolscenen
Den 1 juni 1962 var Marilyns 36-årsdag. Hon firade den tillsammans med skådespelare och övrigt filmfolk. Det skulle även bli hennes sista dag framför kameran. Trots försäkringar om att hon skulle vara tillbaka efter en tids vila sparkade Fox henne från filmen i juli och Dean Martin hoppade av självmant eftersom att han inte ville spela mot någon annan än Marilyn. Precis innan filmen lades ned hade Marilyn fotograferats i samband med inspelningen av den berömda poolscenen. Under fotosessionen spelade hon ett spratt och tog av sig kläderna under vattnet. Nakenbilderna var fantastiska och publicerades snabbt. En hamnade till och med på omslaget av tidsskriften Time i slutet av månaden. Poolbilderna väckte liv i hennes karriär och snart anordnades en ny fotosession med fotografen Bert Stern för tidningen Vogue. Publiciteten och trycket från folket, som stod på Marilyns sida, fick Fox att tänka om. I mitten av juli fick hon veta att hon kunde komma tillbaka till filmen men att detaljer i avtalet saknades och att inspelningen inte kunde starta på nytt förrän i början av september eftersom att Dean Martin var upptagen med annat.
Marilyns sista timmar
Marilyn vaknade tidigt lördagen den 4 augusti 1962 efter en nästan sömnlös natt. Hon gick upp, såg sitt trötta ansikte i spegeln och beslutade att hon behövde manikyr, men först behövde hon prata med någon om ångesten som kom krypande. Men vem skulle hon ringa? Hon spenderade hela dagen i sitt hem på Fifth Helena Drive i Brentwood och pratade med sina vänner i telefon. De som påstått pratade med henne under de sista timmarna var Joe DiMaggio Jr. (Joes son), Marlon Brando, Sidney Skolsky och Isidore Miller.
Den 3 augusti hade Marilyn övertalat Dr. Engelberg att skriva ut 25 Nembutal-tabletter åt henne. Engelberg och Greenson enades då om att försöka begränsa hennes medicinintag, men man diskuterade aldrig hennes senaste förfrågan. Dagen därpå, den 4 augusti, åkte Greenson till hennes hus och stannade där större delen av eftermiddagen. Hon var bjuden på middag hos Peter Lawford och eftersom Greenson också skulle ut och äta så lämnade han henne vid sjutiden på kvällen.
Nästan en timme senare ringde Lawford Marilyn för att höra om hon var på väg. Han blev orolig eftersom hon sluddrade när hon talade, vilket fick en varningsklocka att ringa. Han kontaktade genast Marilyns advokat Milton Rudin. Rudin i sin tur ringde Marilyns hushållerska Eunice Murray som försäkrade honom om att Marilyn mådde bra. Men under morgontimmarna den 5 augusti 1962 kände hushållerskan att något inte stod rätt till ändå. Lampan i Marilyns sovrum var tänd - det var omöjligt för henne att somna av minsta ljuspunkt. Murray knackade på sovrumsdörren och frågade om allt var bra, men fick inget svar. Hon blev givetvis orolig och ringde Dr. Greenson som anlände en halvtimme senare. Tillsammans tog de sig in i Marilyns sovrum. Den mexikanska inredning som hon köpt hade inte levererats ännu och väskor stod på varandra eftersom det inte fanns några förvaringsmöbler. Greenson såg Marilyn livlös i sängen. Hon låg på mage med ansiktet nedåt och telefonluren i handen. Marilyn var död. Tidernas största ikon hade gått vidare till sina ofödda barn i himlen.
Joes farväl av Marilyn
Marilyn begravdes den 8 augusti 1962 på Westwood Memorial Park i Los Angeles. Begravningen arrangerades av Joe med hjälp av Marilyns halvsyster Berniece och affärsansvarige Inez Melson. Joe vägrade hennes Hollywoodvänner tillträde eftersom att han ansåg de var moraliskt skyldiga till hennes död. Arthur Miller närvarade inte. Två gånger i veckan i tjugo år såg Joe till att en ros levererades till hennes grav. Han återhämtade sig aldrig från Marilyns bortgång och slutade aldrig älska henne. Han avled vid 84 års ålder den 8 mars 1999.
0 kommentar(er)