Los Angeles. Klockan Ă€r halv tio pĂ„ förmiddagen den 1 juni 1926. Vid den hĂ€r tidpunkten föds en flicka som vi kĂ€nner som Marilyn Monroe. Men hĂ€r kommer en annan mĂ€nniska till vĂ€rlden, en som inte mĂ„nga vet om utan ligger i bakgrunden som ett suddigt minne. Just nu Ă€r hon bara en i mĂ€ngden â Norma Jeane Baker. Hennes mor var Gladys Pearl Baker. Det Ă€r inte helt sĂ€kert vem fadern Ă€r. Martin E. Mortensen stĂ„r som far pĂ„ födelsecertifikatet men det kan lika gĂ€rna vara Charles Gifford. Han förblir okĂ€nd.
Charles Gifford besökte aldrig sjukhuset nÀr hans dotter föddes, vilket givetvis bekymrade Gladys, Marilyns mamma. Hon hoppades ju pÄ att skaffa familj och ett nytt liv med honom. Hon gav Norma sin förre makes efternamn, Baker, och flyttade in hos fosterfamiljen Bolender som inte bodde lÄngt ifrÄn Monroes. MÄnga tror att Gladys övergav dottern vid den hÀr tiden, vilket inte Àr helt sant. Gladys lÀt det religiösa paret Ida Bolender och Albert Wayne ta hand om Norma för att sjÀlv kunna gÄ tillbaka till arbetet och tjÀna pengar till ett sjÀlvstÀndigt liv tillsammans med dottern.
Gladys flyttade snart permanent in hos nĂ€ra vĂ€nnen Grace McKee. Under de kommande veckorna och mĂ„naderna kom Ă€ven Gifford för att besöka Norma. Han föreslog till och med att han sjĂ€lv kunde uppfostra henne dĂ„ han hade hört att hon bodde pĂ„ fosterhem. Men dessa ord skrĂ€mde Gladys. Hon hade redan förlorat sina tvĂ„ Ă€ldsta barn och fruktade att förlora Norma ocksĂ„, sĂ„ hon godtog inte idĂ©n. Marilyn har berĂ€ttat att hon sĂ€llan sĂ„g modern le eller visa nĂ„gon som helst tillgivenhet mot henne. Detta gjorde det svĂ„rt för henne att se Gladys som sin âmorâ. Förutom det sĂ„ mĂ„ste Gladys varit vĂ€ldigt konstig i Normas ögon. Varje ljud irriterade henne. Hon blev störd bara av att nĂ„gon vĂ€nde blad i en bok, och hon var kĂ€nd för att ofta sĂ€ga Ă„t barnen att vara tysta.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ida Bolender och Albert Wayne levde ett gott liv och tog hand om Norma vÀl. Hon var vÀlklÀdd, hade leksaker att leka med och blev aldrig bortglömd. Detta skulle komma att bli den lÀngsta stabila perioden under hela hennes barndom. Gladys hÀlsade pÄ under helgerna men det blev allt sÀllan under Ärens gÄng.
NÀr Norma var sju Är tog Gladys med sig henne hem igen. Hon lÄnade pengar för att köpa ett litet hus pÄ Arbol Street i Hollywood, men tiden i det nya huset blev inte lÄng. Följande hÀndelser skulle förÀndra allting. Den 26 maj 1933 begick Gladys morfar, Tilford Hogan, sjÀlvmord i en lada medan hans fru var ute och handlade. Den 16 augusti samma Är avled Gladys son och Normas halvbror Jack av tuberkulos i njurarna. Han blev endast femton Är gammal. Dessa hÀndelser tog hÄrt pÄ henne. à ret efter hÀndelserna blev Gladys inlagd pÄ ett mentalsjukhus dÄ hon var svÄrt deprimerad. Depressionen övergick snabbt till nÄgon form av psykos. Den 15 januari hittades hon hysterisk utanför huset pÄ Arbol Street och fördes till psykavdelningen pÄ Los Angeles County General Hospital. I december lades hon in pÄ Norwalk State Hospital och i januari 1935 fick hon diagnosen paranoid schizofreni och sÄgs som sinnessjuk. Norma Jeane sÄg inte sin mamma igen förrÀn flera Är senare dÄ hon var vuxen.
Grace McKee och Erwin Goddard
Under tiden som Gladys var inlagd togs Norma hand om av Gladys vÀn, filmklipparen Grace McKee som Àven blev hennes juridiska vÄrdnadshavare. Grace var övertygad om att Norma en dag skulle bli en lika stor skÄdespelerska som Jean Harlow, vem Grace var en stor beundrare av och som skulle bli Marilyns stora filmhjÀlte.
Grace tog ofta med Norma ut pĂ„ bio, klĂ€dde upp henne och visade henne hur man sminkar sig. Men lyckan vĂ€nde nĂ€r Grace gifte sig med Erwin âDocâ Goddard och en mĂ„nad senare Ă„tervĂ€nde Norma till barnhemmet. Hon kĂ€nde sig givetvis sviken, oĂ€lskad och övergiven. De hĂ€r kĂ€nslorna skulle pĂ„ senare Ă„r pĂ„verka hennes sĂ€tt att vara â dĂ€ribland drivet att vara perfekt. Grace hĂ€mtade emellertid Norma pĂ„ helgerna för att ta med henne ut pĂ„ bio eller gĂ„ till skönhetssalongen.
Norma lÀmnade barnhemmet efter sin elvaÄrsdag för att sedan placeras i flera olika fosterhem innan hon Är 1937 fick bo hos Grace och hennes man Erwin i deras enplansvilla i Van Nuys, Los Angeles. Den korta vistelsen hos dÀr blev en traumatisk upplevelse. Erwin misshandlade Norma fysiskt illa. Marilyn var en av de första att tala öppet om att bli sexuellt trakasserad som barn, men hon öppnade hjÀrtat i den tid dÄ ingen talade om misshandel och sexuellt ofredande, och hon blev aldrig riktigt tagen pÄ allvar. Hennes vÀnner och bekanta har berÀttat att veckorna innan hennes död pratade hon fortfarande om sina traumatiska upplevelser frÄn barndomen. Det sÀgs att hon blev tafsad pÄ flera gÄnger pÄ alla de tio fosterhem som hon bott pÄ. I ett fosterhem blev hon sexuellt utnyttjad av en man som, efter att han fick det han ville ha, betalade henne för att hon inte skulle skvallra. Hon kastade myntet i ansiktet pÄ honom och sprang till sin fostermamma för att berÀtta vad som hade hÀnt, men fostermamman vÀgrade lyssna. IstÀllet sa hon Ät Norma Jeane att skÀmmas. EfterÄt gick Norma in pÄ sitt rum och grÀt hela natten.
En orsak till de stÀndiga hoppen mellan sÄ mÄnga fosterfamiljer var just av dessa skÀl. Efter Erwins handlingar mot Norma skyndade sig Grace med att förflytta henne. I november 1937 flyttade hon in hos Ida Martin och hennes dotter Olive Brunings. Men i augusti 1938 blev Norma överfallen av en av Olives söner och var tvungen flytta igen. Den hÀr gÄngen fick hon bo hos Grace moster/faster Ana Lower, men eftersom att Ana led av en hjÀrtsjukdom orkade hon inte ta hand om Norma en lÀngre tid, sÄ hon flyttade snart tillbaka till Grace och Erwin i Van Nuys.
Â
James Dougherty
Erwin Goddard hade tre barn frĂ„n ett tidigare Ă€ktenskap. Ett av dem, Eleanor Goddard, var lika gammal som Norma och de blev snabbt mycket goda vĂ€nner. Tillsammans sĂ„gs de som tvĂ„ âtypiska södra kaliforniska tonĂ„ringar. De gick pĂ„ samma high school i Van Nuys, besökte biosalonger, drömde om Hollywood och fnittrade över snygga flickidoler. De bytte klĂ€der med varandra och kunde prata i timmar om vad de skulle göra med rikedom och kĂ€ndisskap. Ă r 1991 besökte Eleanor Van Nuys High, dĂ€r de gick i skola. I en intervju beskriver hon Norma Jeane som en helt vanlig high school-tjej, förutom att hon var mycket vackrare Ă€n de andra tjejerna.
NĂ€r Erwin blev erbjuden jobb i West Virginia 1942 sĂ€nktes förhoppningarnan igen. Han ansĂ„g att de inte hade rĂ„d att ta med Norma till östkusten. Som om det inte var nog innebar detta att hon Ă€ven förlorade sin första riktiga jĂ€mnĂ„riga vĂ€n â hon mĂ„ste antingen tillbaka till barnhemmet eller flytta till ett annat fosterhem. Men det fanns en tredje lösning. Norma, som snart skulle fylla sexton, hade som alternativ att gifta sig med den tjugoĂ„riga grannpojken James Dougherty. Norma och James kĂ€nde varandra vĂ€l och hade till och med gĂ„tt pĂ„ en och annan dejt samma Ă„r. Han betraktade henne fortfarande som ett litet barn i och med den femĂ„riga Ă„ldersskillnaden, men Norma var kĂ€r i honom och han var smickrad av hennes intresse. Hon var blyg och pratade lĂ„gt med en mjuk röst men var mycket vacker och de kom bra överens. GiftermĂ„let hade dock aldrig blivit av om inte hon stod mellan valet att gifta sig eller Ă„tervĂ€nda till barnhem.
Norma Jeane och James Dougherty gifte sig med varandra i juni 1942. Efter bröllopet flyttade de till en gemensam lÀgenhet i Los Angeles. Norma försökte vara en bra hustru men hatade hemarbete och hade ingen som helst kunskap om matlagning. James Ä sin sida har berÀttat att hon var en bra hustru och duktig pÄ att laga mat. De hade ett bra Àktenskap. Han Àlskade att nÀra och skratta tillsammans med henne.
Ett dilemma kom dock i vÀgen nÀr James blev placerad pÄ Catalina Island, dit de sedan flyttade, för att utbilda nya rekryter. PÄ grund av de traumatiska upplevelser som Norma hade under uppvÀxten fick hon kÀnslan av att bli utelÀmnad. Som barn kÀnde hon sig ofta osynlig, bokstavligt talat, och rÀdslan att bli lÀmnad ensam kvar skulle sitta kvar under resten av hennes liv. I slutet av 1943, innan kriget, bosatte de sig pÄ Catalina Island utanför Los Angeles.
Â
En stjÀrna födsDet var under Àktenskapet med James Dougherty som gamla barndomsdrömmar började slÄ in för Norma Jeane. James var placerad utomlands och Norma flyttade in hos sin svÀrmor Ethel. Hon fick jobb pÄ svÀrmoderns arbetsplats pÄ ammunitionsfabriken Radio Plane i Los Angeles. à ret var 1944 och det var dÄ arméfotografen David Conover upptÀckte ett framtida stjÀrnskott. Conover var imponerad av artonÄringens förmÄga att se bra ut pÄ bild och lyckades fÄ Norma att medverka pÄ mÄnga av de bilder som han tog pÄ kvinnor i krigstjÀnst. Han föreslog att hon skulle satsa pÄ modellyrket och det dröjde inte lÀnge förrÀn Norma skrev under ett kontrakt med modellbyrÄn Blue Book Agency.
Efter upptÀckten sa Norma upp sig frÄn Radio Plane och flyttade till en egen lÀgenhet i Los Angeles. Hon trivdes bra att bo ensam. Hennes nya liv innebar Àven slutet pÄ Àktenskapet med James. SkilsmÀssan blev dock inte klar förrÀn i oktober 1946.
Norma kom snart i kontakt med National Concert Artists Corporation som blev hennes agenter. I juli 1946 ordnade de den nittonÄriga Norma Jeanes första provinspelning för Twentieth Century Fox som erbjöd henne ett sexmÄnaders standardkontrakt. Lönen var 75 dollar i veckan plus en möjlig ökning pÄ ytterligare sex mÄnader till den dubbla penningen. Eftersom Norma var omyndig fick Grace skriva under kontraktet.
Namnbyte och filmroller
Det finns mĂ„nga olika historier om hur namnet Marilyn Monroe kom till och det finns flera som pĂ„stĂ„r att det var de sjĂ€lva som namngav henne. Vi kommer aldrig fĂ„ veta fullt ut vad som Ă€r sanning och osanning med nĂ„gonting som skrivs och berĂ€ttas. Den mest betrodda skildringen om namnet Ă€r att Fox talangchef Ben Lyon ansĂ„g att Norma Jeane var tvungen att byta namn. Hon ville behĂ„lla âJeanâ och heta Monroe i efternamn efter sin mormor Della. Men Ben Lyon föreslog istĂ€llet att hon skulle vĂ€lja namnet Marilyn efter skĂ„despelerskan Marilyn Miller, och för att hon sĂ„g ut som en Marilyn. Hon godtog sin nya benĂ€mning och Marilyn Monroe blev till. SĂ„ sĂ€gs det i alla fall. Förutom kravet pĂ„ namnbyte fick hon Ă€ven rĂ„det att bleka hĂ„ret som Jean Harlow gjorde, dĂ„ blondiner hade större chans att komma framĂ„t i filmvĂ€rlden. Hon började anvĂ€nda namnet Marilyn Monroe Ă„r 1946 och 1956 hette hon det Ă€ven juridiskt.
Det första Äret som skÄdespelerska gav Marilyn, som vi nu kallar henne, bara tre smÄ roller i lÄgbudgetfilmer. I slutet av 1946 förnyade man inte kontraktet och hon var Äter tillgÀnglig pÄ marknaden.
Sidney Skolsky var skribent pÄ tidningen New York Post och nÀra vÀn till Marilyn. Han var mycket imponerad över hennes ambition att bli en bÀttre skÄdespelare och komma framÄt i karriÀren. I en spalt i tidningen skriver Skolsky:
âDet var tydligt att Marilyn var beredd att jobba hĂ„rt för att förbĂ€ttra sig sjĂ€lv. Hon ville bli en skĂ„despelerska och en filmstjĂ€rna. Jag visste inte om nĂ„got som kunde stoppa henne. Drivet och beslutsamheten och behovet i Marilyn kunde inte stoppas.â
Förutom de kurser som Marilyn gick pĂ„ varje vecka fick hon nĂ„gra extraroller i olika filmer. Rollerna var dock mycket smĂ„ och knappt listade. Stora filmentusiaster har bland annat hittat henne i musikaliska komedier som The Schocking Miss Pilgrim (1947), You Were Meant For Me (1948) och westernfilmen Green Grass of Wyoming (1948). VĂ„ren 1947 fick Marilyn sin första talande roll i musikaliska komedin Scudda Hoo! Scudda Hay! (1948), dĂ€r hennes Ă€nda replik Ă€r âHi, Rad!â.
PĂ„ en Hollywoodfest 1947 presenterades Marilyn för Joseph âJoeâ Schenck, en av Fox grundare. Han hade mĂ„nga kontakter inom filmindustrin och övertygade Columbia Studios att erbjuda Marilyn ett sexmĂ„naderskontrakt som skrevs under i mars 1948. Det var pĂ„ Columbia som Marilyn trĂ€ffade dramapedagogen Natasha Lytess som senare blev hennes betydelsefulla personliga dramacoach.
Marilyn fick sin första riktiga filmroll i Ladies of the Chorus (1948). Filmen spelades in pÄ bara tio dagar och fick goda recensioner, och Marilyn Àlskade att passera biografen dÀr hennes namn stod över entrén. Men trots det goda bemötandet av recensenter förlÀngdes inget kontrakt. Chefen för Columbia Studios var inte imponerad av Marilyns insats i filmen sÄ i september stod hon Äter utan ett filmkontrakt. Men istÀllet för att misströsta och ge upp klÀttrade hon vidare i hopp om ett nytt försök. Hennes envetenhet var det som förde henne vidare och pÄ en nyÄrsfest trÀffade hon agenten Johnny Hyde som dessutom blev störtförÀlskad och bjöd snart ut henne.
Det började se ljust ut för vÀrldens kommande filmstjÀrna. 1949 fick Marilyn en liten men betydelsefull roll i filmen Love Happy (1949), och Äret dÀrpÄ spelade hon en körflicka i westernmusikalen A Ticket To Tomahawk (1950).
I augusti blev Hyde Marilyns nya agent och han Àgnade all sin tid Ät att fÄ fart pÄ hennes karriÀr. En liten roll i filmen The Asphalt Jungle (1950) gav henne uppmÀrksamhet och snart fick hon Àven rollen som Miss Casswell i All About Eve (1950), dÀr Bette Davis spelar huvudrollen.Det var genom den sistnÀmnda filmen som Fox studiochef Darryl Zanuck fick upp ögonen för Marilyn. Detta ledde till ett lÄngtidskontrakt.
En obesvarad kÀrlek
Johnny Hyde var förĂ€lskad i Marilyn och hade bönat och bett om att hon skulle gifta sig med honom, speciellt dĂ„ han led av hjĂ€rtfel. Han oroade sig över hur det skulle gĂ„ för henne nĂ€r han var borta. Hyde var inflytelserik och hade mycket pengar, och om Marilyn gifte sig med honom sĂ„ skulle hon bli en rik kvinna. Men hon förklarade att hon tyckte om honom men hon var inte förĂ€lskad. Hon ville inte gifta sig med en man hon inte Ă€lskade av kĂ€rlek. Hon var dessutom fortfarande sĂ„rad över att hennes röstcoach Fred Karger, hennes första riktiga kĂ€rlek, inte ville gifta sig med henne. Hon var ocksĂ„ rĂ€dd för att inte bli tagen pĂ„ allvar som skĂ„despelerska om hon blev Hydes fru. Det beslutet skulle hon snart fĂ„ Ă„ngra. I december samma Ă„r avled Hyde hastigt i en hjĂ€rtattack och Marilyn blev förstĂ„s förkrossad. Ăven om hon inte Ă€lskade honom som mer Ă€n som sin vĂ€n hade de en djup relation.
Nu började saker gĂ„ snett. Efter dödsfallet tog Hydes familj tillbaka allt han hade köpt Ă„t Marilyn och kastade ut henne ur hans hem. Efter begravningen vĂ€grade agenturen ta emot hennes telefonsamtal. Hennes kontrakt slutade snart att gĂ€lla och hon hade ingen agent som bevakade hennes intressen. Marilyns filmkarriĂ€r var pĂ„ vĂ€g nedstupa. Men inte ens under dessa omstĂ€ndigheter tĂ€nkte hon ge upp. Hon lyckades Ă€n en gĂ„ng fĂ„ kontraktet förnyat efter att ha fĂ„tt Twentieth Century Fox vd Spyros Skouras uppmĂ€rksamhet. Hon medverkade dĂ€refter i flera mindre filmer fram till augusti 1951 dĂ„ Fox gick med pĂ„ att lĂ„na ut henne till RKO Pictures. Hon fick sin första riktiga dramaroll i Clash by Night (1952), en dramafilm baserad pĂ„ en pjĂ€s av Clifford Odet. Ăven om det inte var en huvudroll sĂ„ tog hon an sig rollen som Peggy och gjorde det bĂ€sta av den. Clash by Night hade premiĂ€r den 16 juni 1952 och Marilyn fick flera lysande recensioner för hennes agerande. Det var nu som Fox började öppna ögonen för Marilyn Monroe, och Ă€ntligen blev hon erbjuden en huvudroll.
NĂ€r inspelningen av Clash by Night var avklarad fick Marilyn prova pĂ„ en huvudroll i Donât Bother To Knock (1952). Den nĂ„dde dock ingen större framgĂ„ng och hon var snart tillbaka i mindre komediroller. Den 2 september 1952 hade Monkey Business premiĂ€r. Monkey Business Ă€r en komedi som handlar om den tankspridda professorn Dr. Barnaby Fulton (Cary Grant) som försöker skapa ett ungdomselixir. Men en av schimpanserna i labbet, Esther, gĂ„r loss i laboratoriet nĂ€r professorn lĂ€mnar rummet, mixtrar med en bĂ€gare av kemikalier och hĂ€ller det i vattenkylaren. Dr. Barnaby Ă€r helt oveten om detta och dricker ur vattnet som snart gör honom tjugo Ă„r i minnet. Marilyn Ă€r rollen som Barnabys chefs sekreterare Lois Laurel. Det var genom den rollen som hennes popularitet vĂ€xte. NĂ€r hon skrev under det nya kontraktet med Fox krĂ€vde hon bland annat att hennes personliga dramacoach, Natasha Lytess, alltid skulle vara pĂ„ plats som stöd under inspelningarna. Fox gick med pĂ„ det, men under tagningarna drev beslutet regissören och skĂ„despelarna till vansinne. Efter varje tagning frĂ„gade Marilyn efter Natashas godkĂ€nnande och fick hon inte det ville hon ta om scenen.
Â
Marilyn Àlskade att lÀsa och skriva
Marilyn hade totalt över 400 (!) böcker i sin bokhylla som hon slukade. Bland hennes boksamling fanns alltifrÄn gamla klassiker till samtida verk. I en fransk intervju frÄn Är 1960 berÀttar Marilyn att hon har studerat litteraturhistoria och amerikansk historia, och hon lÀste mÄnga böcker av stora författare. Hon var ocksÄ vÀldigt intresserad av konst. Hon Àlskade italienskt renÀssansmÄleri av konstnÀrer som Bocacelli, Doya och Degas.
 Hon skrev en del ocksÄ. I boken Marilyn Monroe: Fragment frÄn 2011 kan man lÀsa anteckningar som Marilyn sjÀlv har skrivit. Hon funderade mycket och försökte verkligen förstÄ andra mÀnniskor. Hon tyckte om bÄde skönlitteratur och poesi, och hon skrev ofta ned sina innersta tankar pÄ utrivna ark frÄn anteckningsblock, kuvert eller kalendrar. Ibland skrev hon anteckningarna Àven i diktform. NÀr man lÀser Marilyns hjÀrtskÀrande dokument sÄ förstÄr man hur hon slet varje dag med sig sjÀlv och kÀndisskapet som gjorde henne illa till mods. Hon kÀnde sig ofta ensam och mÄdde psykiskt dÄligt under lÀngre perioder.
Följande texter Àr tagna ur Marilyn Monroe: Fragment och Àr skrivna ungefÀr sÄ som Marilyn skrev dem. Enligt boken Àr de skrivna under tidigt 50-tal. Den första Àr dock odaterad.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
âI canât really stand human
beings sometimes â I know
they all have their problems
as I have mine â but Iâm really
too tired for it. Trying to understand,
making allowances, seeing certain things
that just weary me.â
Ibland tĂ„l jag bara inte andra mĂ€nniskor â visst
alla har ju sina problem
som jag har mina â men jag orkar
bara inte med det. Försöka förstÄ,
kompromissa, se vissa saker
som suger musten ur mig.          Â
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
âFear of giving me the lines new
Maybe wonât be able to learn them
Maybe Iâll make mistakes
People will either think Iâm no good or
Laugh or belittle me or think I canât act.
Women looked stern and critical â
unfriendly and cold in general
Afraid director wonât think Iâm any good.
Remembering when I couldnât do a god damn thing.
Then trying to build myself up with the
fact that I have done things right that
were even good and have had moments
That were excellent but the bad I heavier
to carry around and feel have no confidence
Depressed madâ
RÀdd att [fÄ] nyskrivna repliker
Lyckas kanske inte lÀra mig dem
Gör kanske bort mig
sÄ att folk antingen tror jag Àr vÀrdelös eller
skrattar eller ser ner pÄ mig eller tror att jag inte kan agera.
Kvinnorna sĂ„g bistra och kritiska ut â
allmÀnt kyliga och otrevliga
RÀdd att regissören inte ska tycka jag Àr bra.
Minns nÀr jag inte kunde göra ett
förbaskat dugg.
Försökte sedan peppa mig med att jag faktiskt
har gjort rÀtt och till och med riktigt bra ifrÄn mig
och i mina bÀsta stunder rentav varit fantastisk
Men misslyckandena vÀger tyngre
och jag saknar sjÀlvförtroende
Vansinnigt deprimerad
 ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
âWhat do I believe in
What is truth
I believe in myself
Even my most delicate
intangible feelings
In the end everything is
intangible
My most precious liquid must
never spill
Donât spill your precious liquid
Life force
They are all my feelings
no matter what.
My feeling doesnât happen to swell into words ââ
Vad jag tror pÄ
Vad som Àr sant
Jag tror pÄ mig sjÀlv
Till och med mina ömtÄligaste subtilaste kÀnslor
Allt Àr egentligen subtilt
Mina dyrbaraste droppar fÄr
aldrig förspillas                           Â
Förspill inte dina dyrbara droppar.
Livskraft
SÄ kÀnns det i alla fall
och det stÄr jag för.
Den kÀnslan flödar tydligen inte över i ord-
Â
Marilyns Äterförening med Gladys
I maj 1952 trÀffade Marilyn basebollstjÀrnan Joe DiMaggio för första gÄngen. Joe hade sett ett reklamfoto pÄ henne tillsammans med tvÄ spelare frÄn basebollklubben White Fox. Det visade sig att en av hans vÀnner kÀnde den vackra unga modellen pÄ fotot och kunde presentera de för varandra. Joe och Marilyn gick pÄ en middag tillsammans. DÀrefter ringde han henne varje kvÀll och det dröjde inte lÀnge förrÀn de blev Hollywoods mest omtalade par.
Ett par mÄnader senare letade en journalist pÄ Gladys, Marilyns biologiska mor. Gladys var vid livet och hade slÀppts ut efter en lÄng resa mellan olika mentalsjukhus. Marilyn avslöjade dÄ i en intervju att hon hade spenderat sin uppvÀxt pÄ barnhem och olika fosterfamiljer. Hon hade ingen aning om att hennes biologiska mor var inlagd pÄ mentalsjukhus. Efter den omtumlande nyheten kontaktade hon Gladys och erbjöd henne all behövlig hjÀlp. Inez Melson, Marilyns affÀrsansvarig, besökte Gladys ofta och sÄg till att hon hade pengar sÄ hon klarade sig. Efter detta Äterfick Marilyn fansens tilltro som hon tidigare hade tappat.
Samtidigt som nyheten om Gladys spred sig var Marilyn upptagen med den nya filmen Niagara (1953), en thriller dÀr hon spelar en förförerska som planerar att döda sin man för att vara med sin Àlskare. Hon var mycket populÀr pÄ filmduken. Blickarna var inte pÄ nÄgon Àn pÄ henne, vems naturliga skönhet glÀnste. Marilyn Monroe hade blivit en Àkta stjÀrna och ett skönhetsideal för mÄnga unga kvinnor.
Â
Gentlemen Prefer Blondes
I juni 1952 fick Marilyn rollen som Lorelei Lee i Gentlemen Prefer Blondes (1953). Inför dansscenerna i filmen jobbade Marilyn hÄrt med hennes danscoach Jack Cole för att finputsa danstekniken. Cole hade stort inflytande pÄ Marilyns dansteknik.
Det var under inspelningen av Gentlemen Prefer Blondes som Marilyn började orsaka problem. Hon kom till studion i tid men tillbringade timmar i logen. Detta beteende drev skÄdespelarna och regissörerna till vansinne. Hon sÄgs som oproffsig, lat och oförskÀmd. Men Jane Russell, Marilyns motspelerska i filmen, förstod snart hur det egentligen lÄg till. Marilyn var i sjÀlva verket vettskrÀmd inför tagningarna. Hon kunde inte stÄ ut att vara nÄgot annat Àn perfekt. Hon hade ett stort behov av att bli accepterad framför kameran. Hon var rÀdd för att göra bort sig och bli utskrattad. Detta beteende kom frÄn hennes brokiga barndom, dÀr hon slÀpades fram och tillbaka till flera olika fosterhem och kÀnde aldrig att hon rÀckte till.
I sin loge spenderade Marilyn timmar med att lÀgga om sminket och peppa upp sig sjÀlv tills hon kÀnde sig sjÀlvsÀker nog att agera framför kameran. Det var hennes rÀdsla och drivet att vara perfekt som gjorde henne sÄ unik pÄ filmduken. NÀr hon vÀl stod framför kameran arbetade hon sÄ lÀnge hon hade stöd och sÄ lÀnge Natasha var pÄ plats.
Gör kanske bort mig sĂ„ att folk antingen tror jag Ă€r vĂ€rdelös eller skrattar, eller ser ner pĂ„ mig eller tror att jag inte kan agera. Kvinnorna sĂ„g bistra och kritiska ut â allmĂ€nt kyliga och otrevliga. RĂ€dd att regissören inte ska tycka jag Ă€r braâŠ
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I januari 1953 slÀpptes Niagara pÄ biograferna och drog in fem gÄnger mer Àn vad den hade kostat att göra. Detta gav Marilyn en position som stjÀrna och i april samma Är började hon spela i en ny film: How To Marry a Millionaire (1953)tillsammans med Betty Grable och Lauren Bacall. I How To Marry a Millionaire Àr Marilyn en nÀrsynt tjej, Pola, som mÄste ha glasögon för att kunna se och stöter pÄ flera olyckor under tidens gÄng. Den hÀr komiska rollen bekrÀftade Marilyns kÀnsla för komedi.
I juli 1953 var det Gentlemen Prefer Blondes tur att visas. Filmen en stor succĂ©. BĂ„de publik och kritiker Ă€lskade den! Marilyn fick sin första utmĂ€rkelse â nĂ€mligen tidningen Photoplays pris för bĂ€sta kvinnliga skĂ„despelare 1953.
Â
Â
Konflikterna med filmbolaget
Innan inspelningen av westernfilmen River of No Return (1954) meddelade Fox att de ville ha Marilyn i musikalen The Girl in Pink Tights. Charles Feldman pÄ Famous Artists rÄdde henne att avstÄ. Marilyn Ä sin sida var tveksam till att tacka nej till erbjudandet eftersom att hon kÀnde sig osÀker pÄ framtiden och hon saknade besparingar att leva pÄ om Fox stÀngde av henne. Men hon hade samtidigt sina egna tvivel:
1) Ingen hur viktigt det var för henne att lÀsa manuset. Hon hade bara fÄtt en enkel översikt av filmens handling och hon skulle spela en liknande roll som hon gjorde i de senaste filmerna.
2) Hon var rÀdd att fastna i en karaktÀr sÄ att hon inte kunde anvÀnda sina olika talanger och spela olika typer av roller.
3) Fox ut roller Ät henne utan att frÄga henne först. Marilyn hade lÀrt sig att det var viktigt att arbeta med regissörer som kunde fÄ ut det bÀsta av hennes förmÄga.
Dessutom var hennes lön för filmen sina vanliga 1 500 dollar i veckan, vilket var avtalat redan innan hon blev stjÀrna, medan hennes motspelare Frank Sinatra skulle fÄ 5 000 dollar i veckan. Hon Äkte till Canada för att spela in River of No Return utan att lösa dessa problem.Inspelningen av River of No Return var heller ingen trevlig erfarenhet. Filmens regissör Otto Preminger hade ingen större entusiasm för projektet och var tydligt missnöjd med Natasha Lytess. NÀr hon hackade pÄ barnskÄdespelaren Tommy Rettig sÄ att han glömde sina repliker blev hon utslÀngd, men Marilyn sÄg i smyg till att hon fick komma tillbaka.
NÀr inspelningen var avklarad tog Joe med sig Marilyn till San Francisco dÀr de tillbringade nÄgra dagar med hans familj, innan de senare ÄtervÀnde hem till Hollywood. Joe ville fortfarande att Marilyn skulle ge upp filmkarriÀren för honom men han hade ÀndÄ full förstÄelse för hennes konflikter med filmbolaget. Hon dök inte upp till inspelningen av The Girl in Pink Tights efter att Joe avrÄdde henne. Fox försökte kontakta Marilyn. NÀr det inte gick sökte de upp hennes agenter och Àven Natasha Natasha kritiserade Marilyns uppförande och ville att hon skulle ta sitt förnuft till fÄnga. Det fick Marilyn att tappa respekten för henne och hon förlÀt henne aldrig. Natasha Lytess dagar som stjÀrnans personliga dramacoach var rÀknade.
Efter Ànnu en konflikt med Fox blev Marilyn avstÀngd en andra gÄng. Den hÀr gÄngen handlade det om att hon vÀgrade stÀlla upp pÄ en omtagning av River Of No Return. Hon ansÄg att det bara var ett trick för att fÄ henne att nÀrvara i studion. IstÀllet för att infinna sig pÄ platsen Äkte hon till San Francisco tillsammans med Joe.Men omtagningarna av filmen var faktiskt nödvÀndiga och Marilyns agenter lyckades slutligen övertala henne att komma tillbaka. Efter att de var inspelade Äkte hon tillbaka till San Francisco och fortsatte trotsa filmbolaget. Det slutade med en andra avstÀngning frÄn Fox.
Â
Ăktenskapet med Joe
Marilyn uppskattade att Joe hade stÀllt upp för henne i vÄtt och torrt och han tillÀgnade all sin tid Ät att lösa hennes problem med Fox. Hon anade att han Àntligen hade förlikat sig med tanken att hon skulle fortsÀtta sin filmkarriÀr. Till slut gick hon med pÄ att bli hans fru. De gifte sig i San Francisco den 14 januari 1954.
Samma dag som bröllopet Ă€gde rum informerade Marilyn filmbolaget om att hon nu var en gift kvinna. Trots alla försök att hemlighĂ„lla bröllopet fick Ă€ven pressen nys om nyheten och bilder pĂ„ Joe och Marilyn tillsammans publicerades i alla tidningar. Fox hade inget annat val Ă€n att hĂ€va Marilyns avstĂ€ngning â allt annat skulle framstĂ„tt som ohyfsat. De meddelade dĂ€refter Famous Artists att hon skulle infinna sig pĂ„ studion efter smekmĂ„naden.
I och med att Marilyn Äter hade blivit avstÀngd fortsatte Joe och Marilyn sin bröllopsresa i Japan. Mitt under smekmÄnaden reste hon till Korea för att underhÄlla de amerikanska trupperna dÀr. Joe ogillade idén, men han fick ge med sig. Marilyn kÀnde att hon ville tacka de för framgÄngarna av sin karriÀr. Fansen betydde mycket för henne.
Efter bröllopsresan Ă„tervĂ€nde Marilyn och Joe till Los Angeles. Marilyn fick dĂ„ veta att Fox hade lagt ned The Girl in Pink Tights och istĂ€llet erbjöd de henne en roll i Broadway-pjĂ€sen Thereâs No Business Like Show Business (1954). I augusti 1954 fick Marilyn ett nytt kontrakt som utlovade 100 000 dollar för nya filmen The Seven Year Itch (1955). Men att hon skulle vara med och bestĂ€mma om manus, regissör och filmare utlovades dĂ€remot inte â det var nĂ€mligen endast David Zanuck som bestĂ€mde vilka filmer som skulle göras och hur de skulle göras. Marilyn tonade ned sina krav och bad om att i alla fall fĂ„ godkĂ€nna koreograf och dramacoach. Till en början gick det inte heller igenom men snart enades man om att hon i alla fall skulle fĂ„ ha ett ord med i val av coach och koreograf. Hon fick dock inte den kontroll som hon önskade sig.
Marilyns roll som Vicky Parker i Thereâs No Business Like Show Business, eller Sex i Elden som den heter pĂ„ svenska omslag, lades ut som ett alternativ för The Girl in Pink Tights. Hon arbetade hĂ„rt med rollen för att inte bli utklassad av sina mer erfarna motspelare. TyvĂ€rr kom hon inte sĂ„ bra överens med Walter Lang, filmens regissör, och dessutom hade hon fortfarande efterdyningar frĂ„n lunginflammationen som hon hade fĂ„tt efter minusgraderna i Korea.
De flesta filmkritiker ansÄg att Sex i Elden var en av Marilyns mindre lyckade filmer. Hon blev mycket nedslagen efter den dÄliga kritiken. Hon litade pÄ Fox försÀkringar om att de visste vad som var bÀst för henne och nu fick hon sota för det.
Â
Upplösningen av Àktenskapet
Eftersom att Sex i Elden hade dragit ut pÄ tiden tvingades Marilyn att gÄ direkt till inspelningen av The Seven Year Itch utan nÄgon paus emellan. Det hon inte visste var att den filmen skulle leda till skilsmÀssa mellan henne och Joe. Hans svartsjuka kokade över vid mer Àn ett tillfÀlle. Enligt flera rapportrar hade han handlat med fysiskt vÄld mot Marilyn pÄ grund av hans stora svartsjuka, och hon började inse att hon hade gjort ett stort misstag med att gifta sig med honom. Men Joe Àlskade henne fortfarande och ett par dagar efter utbrottet följde han med henne till New York dÀr Marilyn skulle spela in The Seven Year Itch. Det flesta vet nog om den kÀnda bilden dÀr hon stÄr över ett utblÄs pÄ en gata i New York och kjolen Äker upp till midjan. Detta var Àven scen i en film som skapade problem för hennes privatliv.
Som regel höll Joe sig pÄ avstÄnd men tyvÀrr var han pÄ plats under inspelningen av den berömda kjolscenen. Marilyns kjol blÄstes upp medan tusentals New York-bor hejade och applÄderade. Att hans fru visade underklÀderna för allmÀnheten var inte populÀrt. Enligt ett vittne lÀmnade Joe gatan med en bitter min och nÀr Marilyn kom tillbaka till hotellet utbröt ett stormigt grÀl. Morgonen dÀrpÄ var Àktenskapet över. Efter knappt ett Är som man och hustru skilde de sig i oktober 1954.
Marilyn gjorde allt för att hÄlla tÄrarna tillbaka nÀr skilsmÀssopappren skrevs pÄ i rÀtten men lyckades inte. Utanför stod flera fotografer och reportrar för att fÄ sitt scoop om skilsmÀssan och pressade henne, men Marilyn orkade inte svara pÄ nÄgra frÄgor och bad snÀllt, med blöta kinder, om att bli lÀmnad ifred.
Marilyn Monroe Productions
Ăven om Marilyns privatliv lĂ„g i spillror efter skilsmĂ€ssan sĂ„ vaknade hennes yrkesliv till liv igen. Milton Greene tog flera bilder av henne 1953 och Marilyn Ă€lskade de, eftersom att de framhĂ€vde delar av hennes personlighet och privatliv som ingen annan verkade se.Â
Greene var bekant med Marilyns konflikter med Fox och ville Ă€ven satsa pĂ„ en karriĂ€r inom filmbranschen. Han föreslog att han och Marilyn skulle bilda Marilyn Monroe Productions. Hon gillade den idĂ©n dĂ„ ett eget produktionsbolag innebar egen kontroll. Hon skulle till exempel fĂ„ vĂ€lja sina roller sjĂ€lv och styra sin karriĂ€r utan att stĂ„ under nĂ„gon annan. Hon planerade att lĂ€mna Famous Artists och ansluta sig till MCA eftersom hon ansĂ„g att Charles Feldman hade misslyckats som agent â bland annat dĂ„ han inte lyckades genomdriva grundlĂ€ggande förbĂ€ttringar i hennes kontrakt. I december 1954, cirka tvĂ„ mĂ„nader efter skilsmĂ€ssan frĂ„n Joe, flyttade Marilyn till New York. Först bodde hon pĂ„ hotell men flyttade snart in hos Greene och hans fru i deras hus i Weston, Connecticut.
Under början av Är 1955 höll Greene och Marilyn en presskonferens dÀr de meddelade om deras gemensamma produktionsbolag. Fox ville dÀremot inte slÀppa sin stora stjÀrna utan vidare. Hon stod fortfarande under ett gÀllande kontrakt som gav de ensamrÀtt under ytterligare fyra Är. Marilyn Monroe Productions hade emellertid studerat kontrakten och funnit en rad fusk och bedrÀgerier frÄn Fox sida. Bland annat hade Fox missat att betala ut de extra 100 000 dollar i bonus som Marilyn blev utlovad för The Seven Year Itch. Detta, menade de, gjorde kontraktet ogiltigt. Denna rÀttsliga oenighet skulle pÄgÄ under hela resten av Äret men under sommaren Àndrades förutsÀttningarna. Marilyn Monroe Productions försökte hitta en finansiÀr som kunde hjÀlpa de att utveckla sina framtida projekt. Men tiden gick och det blev snart tydligt att det inte skulle ske.
Marilyn gjorde inte en enda film under hela 1955. IstÀllet koncentrerade hon sig pÄ att förbÀttra sitt skÄdespeleri genom att arbeta med Lee Strasberg pÄ Actors Studio. Strasberg ansÄg att hon hade stor talang och han skulle ha ett stort inflytande pÄ hennes framtida sÀtt att agera framför kameran. Till en början var Marilyn osÀker pÄ att delta i gemensamma lektioner pÄ studion och för att underlÀtta för henne fick hon undervisa i Strasbergs hem. Han rÄdde henne ocksÄ att gÄ i psykoanalys för att göra sig fri frÄn de olösta problemen frÄn barndomen. Marilyn lydde hans rÄd och började genast gÄ hos Dr. Margaret Hohenberg. Samtidigt hittade Strasberg en ersÀttare till Natasha, nÀmligen hans fru Paula Strasberg som sedan blev Marilyns personliga dramacoach i framtida filmer.
NÀr The Seven Year Itch visades pÄ biosalongerna i juni 1955 gjorde den braksuccé. I slutet av december 1955 skrev Marilyn under ett nytt kontrakt med Fox. Det nya kontraktet utlovade en betydligt bÀttre lön och Àven den kreativa kontroll som hon önskade; rÀttigheten att godkÀnna manus, regissör och fotograf. Att en skÄdespelare fick sÄ mycket makt var nÄgot helt nytt. Marilyn skapade en trend inom filmbranschen.
PĂ„ New Yorks gator rörde Marilyn sig fritt i vanliga fritidsklĂ€der, en sjal över huvudet och mörka glasögon. Hon upplevde det ofta som befriande att inte bli igenkĂ€nd pĂ„ gatorna, men ibland kunde hon inte motstĂ„ att Ă„tergĂ„ till rollen som Marilyn. Detta inspirerade mĂ„nga. Ena stunden sĂ„g hon ut som vilken vanlig flicka som helst men efter ett fingerknĂ€pp sĂ„ var magnetismen, blickarna och den stĂ€ndiga uppmĂ€rksamheten dĂ€r. Marilyn var bara hennes persona, en roll som hon spelade ibland. Det var hennes jobb. Innanför skalet var hon faktiskt fortfarande Norma Jeane Baker â en blyg tjej med stora drömmar om framtiden. En gĂ„ng nĂ€r Marilyn tittade sig i spegeln fick hon frĂ„gan vad det var hon tittade pĂ„. Hon svarade med âJag tittar pĂ„ henneâ. Marilyn var inte Norma. Det var faktiskt tvĂ„ helt olika personer.
Â
Marilyn och Arthur Miller
Trots att skilsmÀssan snart var klar var Àven Joe pÄ plats pÄ festerna. Han Äkte ofta till New York för att umgÄs med Marilyn eller bara ge henne stöd. Fans och reportrar hoppades pÄ en Äterförening men Marilyn förnekade att det nÄgonsin skulle se. Hon hade faktiskt i hemlighet redan inlett ett förhÄllande med pjÀsförfattaren Arthur Miller. De trÀffades första gÄngen i Hollywood Är 1950. De attraherades av varandra redan under det första mötet, men dÄ var han redan gift och hade tvÄ smÄ barn. Han ville inte skiljas frÄn sin fru och Marilyn ville inte vara den som splittrade ett hem. Men nu, nÀr Arthur var i New York, var Àktenskapet ÀndÄ i gungning.
Marilyn och Arthur tillbringade mycket tid med varandra â bĂ„de privat och offentligt. PĂ„ premiĂ€ren av Arthurs pjĂ€s A View from the Bridge trĂ€ffade hon hans förĂ€ldrar för första gĂ„ngen och kort dĂ€rpĂ„ blev hon hembjuden till dem. NĂ€r Marilyn gĂ„tt hem avslöjade Arthur att han tĂ€nkte gifta sig med henne.
I början av 1956 skickade Twentieth Century Fox ut ett pressmeddelande om att Marilyn snart skulle vara tillbaka i Hollywood. FĂ„ hade förvĂ€ntat sig att hon skulle vinna striden med filmbolaget och vissa delar av presskĂ„ren fick upp ögonen för ânya Marilynâ. Hon blev dock kvar i New York och fortsatte sina dramastudier med Lee Strasberg. Men hon var Ă€nnu inte medlem i Actors Studio dĂ„ ett medlemskap dĂ€r krĂ€vde en formell provspelning och ett officiellt godkĂ€nnande. Strasberg övertygade Marilyn till sist om att hon var redo för ett sĂ„dant.
Lee Strasberg var konstnÀrlig ledare för Actor Studio sedan 1948. Han var en hyllad sÄdan och anvÀnde sig av den ryske skÄdespelaren Konstantin Stanislavkijs lÀror. Marilyn hade talat öppet om sina drömmar för Cheryl Crawford, en producent och en av grundarna till Actors Studio, om att bli en seriös skÄdespelerska och utveckla sin dramatiska fÀrdighet. Crawford insisterade dÀrefter pÄ att Marilyn skulle trÀffa Lee Strasberg. De blev presenterade för varandra runt Är 1955.
Den 17 februari 1956 provspelade Marilyn för första gĂ„ngen inför riktig publik pĂ„ Actors Studio i New York. Hon skulle tolka den berömda inledningsscenen frĂ„n Anna Christie dĂ€r Anna dyker upp pĂ„ en bar efter att ha Ă„tervĂ€nt hem. Innan Marilyn gick upp pĂ„ scen var hon otroligt nervös, om inte skrĂ€ckslagen, men nĂ€r hon vĂ€l kom igĂ„ng agerade hon perfekt utan att glömma en enda replik. Publiken var imponerad av hennes rolltolkning och applĂ„derade nĂ€r hon var klar.Marilyn var glad, men tvivlet pĂ„ sin förmĂ„ga ikapp henne. Det var den hĂ€r osĂ€kerheten som hon ofta kĂ€nde: âMen var jag bra nog?â
Â
The Sleeping Prince
Enligt det nya kontraktet hade Marilyn möjligheten att göra en oberoende film om Äret och den ville hon inte gÄ miste om. Hon hade redan pratat om det med dramatikern Terence Rattigan och skÄdespelaren Laurence Olivier, som hade gett henne en möjlighet att medverka i The Sleeping Prince. Marilyn ville spela in filmen med Olivier eftersom att en film tillsammans med en sÄdan stor och klassisk skÄdespelare skulle fÄ folk att Àntligen se henne som en seriös skÄdespelare. Olivier Ä sin sida var lika förtjust inför arbetet. Han skulle vara med och regissera och Àven vara medproducent, samtidigt som han hoppades att kopplingen till Marilyn skulle sÀtta ny fart pÄ hans karriÀr.
SĂ„ fort Marilyn var tillbaka i Hollywood försökte Natasha Lytess komma i kontakt med henne. Men eftersom att Paula Strasberg var Marilyns nya dramacoach fick hon sparken. Efter avskedet försökte Natasha i sin förvirring och ilska Ă„ter kontakta Marilyn utan resultat. I ren desperation uppsökte Natasha henne i hemmet. Hon blev inte inslĂ€ppt men tyckte sig se Marilyn genom fönstret. Kort dĂ€rpĂ„ gick hon ut i pressen och lĂ€ttade hjĂ€rtat med att hon hade âskapatâ Marilyn och att hon âförtjĂ€nade ett bĂ€ttre bemötandeâ. Men faktum var ju att hennes nĂ€rvarande under filminspelningarna ofta orsakade problem och oenighet mellan skĂ„despelare och regissörer, och under de senaste filmerna var det mĂ„nga som ansĂ„g att hon hade förstĂ€rkt Marilyns osĂ€kerhet istĂ€llet för att ge henne stöd â bland annat genom att krĂ€va omtagningar som inte ens var nödvĂ€ndiga. Visst kanske Marilyn hade behövt Natasha för att komma framĂ„t, men det var ocksĂ„ sant att Natasha inte var bra för henne.
I Hollywood pĂ„började Marilyn arbetet med filmen Bus Stop (1956). Cheferna för Fox var oroade över vilka krav som hon skulle stĂ€lla. De fruktade det vĂ€rsta nĂ€r hon avvisade de eleganta klĂ€derna som hon skulle bĂ€ra i filmen dĂ„ de, enligt henne, var olĂ€mpliga. Men de blev förvĂ„nade nĂ€r hon rotade fram en uppsĂ€ttning slitna, sjabbiga plagg som hon tyckte passade bĂ€ttre för rollen som Cherie. Regissören Joshua Logan var förtjust. Till en början var han tveksam till att ta sig an projektet eftersom han inte tyckte att Marilyn var nĂ„gon vidare bra skĂ„despelare. Han blev emellertid övertygad om det motsatta efter ett samtal med Lee Strasberg som gav henne lysande beröm och det var bevis nog att Marilyn verkligen tog sin roll pĂ„ allvar. Â
Till skillnad frĂ„n tidigare regissörer som Marilyn arbetat med planerade Logan in alternativa tagningar ifall hon skulle bli sen till studion, vilket minskade spĂ€nningarna under inspelningarna. Men istĂ€llet blev Marilyns osĂ€kerhet alltmer tydligt. Den varma relationen mellan henne och regissören uppskattades inte bland Don Murray och Hope Lange, hennes motspelare. Marilyn var irriterad över att Murray inte imponerades av hennes charm utan istĂ€llet var mer intresserad av Lange â som han senare gifte sig med. Hon insisterade ocksĂ„ att Lange skulle fĂ€rga hĂ„ret till en mörkare ton eftersom att hon inte ville ha konkurrens mot hennes egna ljusa lockar.
Mitt under inspelningen av filmen blev Marilyn inlagd pÄ sjukhus. FrÄn att först vara i öknen utanför Phoenix i Arizona och senare uppe i de kalla bergen i Idaho med de lÀtta klÀder som hon bar i filmen, fick hon svÄr luftrörskatarr och vÄrdades pÄ sjukhuset i fyra dagar.
NĂ€r hon kom tillbaka skulle hon spela in Cheries lĂ„nga monolog om sitt liv. Det var den viktigaste scenen i filmen och Logan visste att hon inte skulle klara hela monologen i en tagning. Hon hade lĂ€tt för att glömma repliker och var dessutom ofta nervös inför inspelningarna. Detta skapade Ă€nnu ett problem â nĂ€mligen den tid hon krĂ€vde för att peppa upp sig sjĂ€lv inför mötet med kameran. Men Logan löste bĂ„da problemen genom att lĂ„ta kameran gĂ„ utan att nĂ„gonsin bryta. Precis som han hoppades pĂ„ fortsatte Marilyn och nĂ€r scenen var klar kunde han klippa ihop de bĂ€sta bitarna till en fantastisk och gripande scen. Marilyn var förtjust av resultatet eftersom att hon hade visat att hon kunde hantera ett komplicerat manus, och hon lĂ€ngtade till att visa Arthur och Strasberg vad hon hade Ă„stadkommit! Men det skulle visa sig bli en besvikelse.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Under inspelningen av Bus Stop bodde Arthur Miller i Reno i Nevada dÀr han ansökte om skilsmÀssa. Han och Marilyn höll kontakten genom lÄnga telefonsamtal och de trÀffades i New York nÀr skilsmÀssan var klar. NÀr nyheten om det kommande bröllopet spred sig samlades reportrar och fotografer utanför deras dörr och följde dem vart dem Àn gick. Marilyn var van med den hÀr typen av uppmÀrksamhet men inte Arthur.
Den 29 juni 1955 gifte de sig i hemlighet pÄ andra sidan statsgrÀnsen i White Plains. NÀr det hela var över och Marilyn och Arthur var gifta hoppades han att alla skulle ÄtergÄ till normala liv och att de Àntligen skulle njuta av varandras sÀllskap i fred, men han hade ingen aning om att hans liv med Marilyn aldrig skulle bli normalt.
TvĂ„ veckor efter bröllopet reste de till England dĂ€r Marilyn skulle spela in The Sleeping Prince, som hade döpts om till The Prince and the Showgirl. Projektet blev dock en besvikelse för mĂ„nga. Bland annat hade Laurence Olivier problem med Paula och var ursinnig över att Marilyn kom sent alltför ofta och inte kunde sina repliker, och sĂ„ var han frustrerad över att han inte kunde nĂ„ fram till henne. Innan var Marilyn glad och överrumplad över att fĂ„ arbeta med en sĂ„dan stor skĂ„despelare som Laurence Olivier, men nu var hon istĂ€llet rĂ€dd att han skulle sabotera hennes arbete. Hon tyckte han var nedlĂ„tande nĂ€stan hela tiden. Inför en scen bad han henne till exempel att âvara sexigâ. För henne handlade inte filmen om att vara sexig. Hon ville bara bli accepterad som seriös skĂ„despelare. Men det visade sig att hon hade misstolkat manuset. Rollen krĂ€vde faktiskt precis den vackra förföriska blondin som hon spelat tidigare, i bl.a. Gentlemen Prefer Blondes och Niagara.
Â
Marilyns första missfall
Ăktenskapet med Arthur hade redan börjat svaja. Tiden i England var första gĂ„ngen som paret tillbringade lĂ€ngre tid med varandra, och första gĂ„ngen som Arthur fick hantera hennes Ă„ngest, sömnlöshet och osĂ€kerhet. Marilyn visade en annan sida av sig sjĂ€lv Ă€n vad han hade förĂ€lskat sig i. Att han skrev ned personliga tankar som han kunde anvĂ€nda i sina pjĂ€ser gjorde inte saken bĂ€ttre. Marilyn lĂ€ste nĂ„gra av dessa och började tvivla pĂ„ att han verkligen Ă€lskade henne. Hon hade inte samma förtroende för sin make efter detta. Ăktenskapet började knaka Ă€n me efter en olycka i slutet av augusti dĂ„ Marilyn, som Ă€ntligen blivit gravid efter mĂ„nga försök, fick missfall efter bara nĂ„gra veckor. Hon ville inget annat Ă€n att bli mamma. NĂ€r hon inte lyckades kĂ€nde hon sig misslyckad som fru.
Samtidigt började hon tappa förtroende för sin affÀrspartner Milton Greene. Greene och Arthur var allt annat Àn goda vÀnner. De föraktade varandra och ogillade det inflytande som den andra hade pÄ Marilyn. Bland annat var Greene inte alls glad över att Arthur planerade att ha ett finger med i Marilyn Monroe Productions. Arthur Ä sin sida hade inget förtroende för Greenes fÀrdigheter och försökte övertyga Marilyn om att hon inte behövde honom. Marilyn sjÀlv började misstÀnka att Greene motarbetade henne; han gav henne inget stöd nÀr hon argumenterade med andra och sa aldrig emot nÀr scener klipptes ned. Mitt i allt detta hade Marilyn sömnproblem och hade börjat ta stora mÀngder sömntabletter.
Den 14 augusti 1956 hade Bus Stop premiÀr. Filmen blev en besvikelse för Marilyn.Delar av hennes scener hade klippts bort och det gjorde henne förkrossad. Mycket av den dramatiska monologen som hon var sÄ stolt över var inte med. Hon hade lÀngtat efter att visa Arthur och Strasberg vad hon hade Ästadkommit och nu var den möjligheten borta. Marilyn anklagade Logan för att ha förstört hennes prestation. Han förklarade för henne att han hade gjort allt för att behÄlla sÄ mycket av materialet som möjligt, men filmbolagscheferna ansÄg att filmen var för lÄng och mÄste dÀrför klippas ned. Men trots detta fick Marilyn lysande recensioner för sitt agerande i filmen och en Golden Globe-nominering för bÀsta kvinnliga skÄdespelare vÀntade pÄ henne.
The Prince and the Show Girl visades pĂ„ biograferna den 12 juni 1957. Den fick blandad kritik men gav flera nomineringar till Marilyn för âbĂ€sta utlĂ€ndska aktrisâ. Hon vann inte titeln men 1959 fick hon Italiens mest prestigefyllda utmĂ€rkelse för sin roll, nĂ€mligen David Di Donatello-statyetten. MĂ„nga kritiker betraktar Marilyns roll Elsie Marina som en av hennes bĂ€sta rollprestationer.
Vid den hÀr tiden kÀnde Marilyn att Milton Greene hade svikit henne. Arthur stöttade henne och övertygade henne om att hon inte behövde Greene lÀngre. Detta ledde till att han fick sparken frÄn Marilyn Monroe Productions. Men lÄngt senare erkÀnde Marilyn för hans fru Amy att Milton Greene var den ende man som hon nÄgonsin kunde lita pÄ men att det egentligen var Arthur som körde ivÀg honom och att hon inte hade kunnat stÄ emot. Att fÄ Àktenskapet att fungera var det viktigaste för henne just dÄ.
Den 1 augusti 1957 fick Marilyn köras i ilfart med ambulans till Doctors Hospital i New York. Hon var gravid för andra gĂ„ngen, men den hĂ€r graviteten visade sig vara ett utomkvedshavandeskap och mĂ„ste avbrytas för att rĂ€dda hennes liv. Vid sidan av detta kĂ€nde Marilyn att hon var misslyckad som hustru. Hon kunde inte skĂ€nka sin man ett barn och hon blev mer och mer övertygad om att han förr eller senare skulle lĂ€mna henne. Kort dĂ€rpĂ„ tog hon en överdos av sömnmedel pĂ„ ett hotellrum, men Arthur hittade henne i tid och kallade pĂ„ hjĂ€lp. Arthur försökte övertyga henne om att han fortfarande Ă€lskade henne genom att omarbeta sin novell The Misfits till ett filmmanus, men hon tog inte emot gesten.Nu började Arthur avskĂ€rma sig frĂ„n Marilyn och lĂ€t arbetet ta överhand, precis nĂ€r hon behövde hans stöd som mest. Hon började misstĂ€nka att han bara utnyttjade henne â att han höll henne kvar endast för att fĂ„ sitt manus accepterat och för att fĂ„ fart pĂ„ författarkarriĂ€ren.
Â
I Hetaste Laget
I början av 1958 fick Marilyn manuset till Some Like It Hot (1959). Historien utspelar sig 1929 och handlar om tvĂ„ mĂ€n (spelade av Jack Lemmon och Tony Curtis) som gömmer sig för maffian och klĂ€r ut sig till kvinnor för att inte bli pĂ„komna. Marilyn Ă€r i rollen som den vackra ukulelespelaren Sugar Kane. Marilyn var till en början ointresserad av rollen eftersom att hon tyckte att det förlöjligade âdum blondinâ-konceptet Ă€nnu mer dĂ„ Sugar aldrig inser att de tvĂ„ âflickornaâ Ă€r mĂ€n. Dessutom hade hon tröttnat pĂ„ att alltid fĂ„ âdum blondinâ-rollerna. Arthur övertalade henne emellertid att vara med eftersom att han tyckte att manuset var fantastiskt bra. Hon gav slutligen med sig och skrev pĂ„ kontraktet, och Paula Strasberg hyrdes Ă„terigen in som personlig dramacoach. Regissören Billy Wilder uppskattade det stöd Paula gav Marilyn och han beundrade Marilyns kĂ€nsla för komedi och lyssnade pĂ„ hennes idĂ©er.
Allt sÄg bra ut till en början, men hon skulle snart fortsÀtta anlÀnda sent till studion, krÀva omtagningar och glömma sina repliker. Utöver de gamla vanliga demonerna som hemsökte henne hade hon Àven fÄtt mediciner att stÄ ut med (sömnpiller för att hon skulle somna, uppiggande för att hon skulle vakna och lugnande för nerverna).
Mot slutet av inspelningen av Some Like It Hot blev Marilyn gravid för tredje gÄngen. De viktigaste scenerna av filmen var lyckligt nog redan inspelade och Marilyn vilade nÀr hon vÀl hade chansen eftersom att hon ville göra allt för att behÄlla det hÀr barnet. Men för gÀves. I december fick hon tragiskt nog gÄ igenom Ànnu ett missfall. Detta var hennes tredje och sista försök att bli mamma.
Some Like It Hot hade premiÀr i mars 1959 och blev en omedelbar succé. Filmen slog tittarrekord för komedier, vilket skulle hÄlla i sig under mÄnga Är framöver. MÄnga anser att det Àr Marilyns bÀsta film och den visas fortfarande pÄ TV-apparaterna.
I Letâs Make Love (1960) Ă€r Marilyn det blonda bombnedslaget Amanda Dell. Filmen handlar om uppsĂ€ttningen av en pjĂ€s som Ă€r baserad pĂ„ den fiktive miljardĂ€ren Jean-Marc ClĂ©ments liv. Den riktige Jean-Marc fĂ„r höra talas om pjĂ€sen och kommer till repetitionerna dĂ€r han möter Amanda och faller för henne. Regissören för pjĂ€sen misstar Jean-Marc som en som vill provspela för rollen och eftersom att han Ă€r sĂ„ otroligt lik originalet sĂ„ fĂ„r han den.
Till en börja skulle Gregory Peck spela rollen som Jean-Marc Clément men backade ur, och Arthur Miller föreslog att man skulle frÄga skÄdespelaren Yves Montand. Marilyn och Arthur bodde i huset bredvid Montand och hans fru Simone Signoret pÄ Beverly Hills Hotel och de blev goda vÀnner. Medan Marilyn Äkte och shoppade med Simone hjÀlpte Arthur Montand med hans engelska, som var mycket dÄlig.
Marilyn och Montand hade en passionerad kĂ€rleksaffĂ€r sĂ„ fort Arthur reste till New York för att arbeta med manuset till The Misfits och Simone hade Ă„tervĂ€nt till Frankrike. För Marilyn, och inte Montand heller för den delen, handlade affĂ€ren inte riktigt om förĂ€lskelse. Marilyn ville bara bli uppmĂ€rksammad och omtyckt nu nĂ€r Arthur hade börjat ta avstĂ„nd frĂ„n henne. Hon kĂ€nde att han inte uppskattade henne lĂ€ngre och var sĂ€ker pĂ„ att han övergav henne för manuskriptet. Hon tvivlade pĂ„ att han ens Ă€lskade henne lĂ€ngre. MĂ„nga tror att Marilyns avsikt med kĂ€rleksaffĂ€ren var att se hur Arthur skulle reagera â om han skulle bli arg, upprörd eller bry sig över huvud taget. Svaret blev ingetdera. Han var bara tacksam över att Marilyn verkade nöjd med att arbeta sĂ„ han bestĂ€mde sig för att lĂ„ta det bero. Ăven Simone ignorerade det hela. Hon ansĂ„g att om Marilyn var attraherad av Montand sĂ„ visade det bara vilken bra smak hon hade.
Under inspelningen av Letâs Make Love spelades samma visa som förut â sena ankomster och glömda repliker. Den stora skillnaden var att regissören inte lĂ€ngre behövde stĂ„ ut med Paula Strasberg eftersom att Marilyn var osams med henne. Under den hĂ€r tiden var Arthur i stort sĂ€tt klar med manuset till The Misfits, som skulle börja spelas in i juli 1960. Han hade dock kĂ€nt sig osĂ€ker inför projektet redan frĂ„n början. För det första sĂ„ skulle han skapa nĂ„got för Marilyn och hans personliga relation till henne, vilket innebar att det fanns saker som han inte ville lyfta fram. Samtidigt ville han att filmen skulle bli en lika stor succĂ© som, eller i alla fall bĂ€ttre, Ă€n hans förra pjĂ€s.
Â
De Missanpassade - Marilyns sista fÀrdiga film
Marilyn var inte nöjd med innehÄllet i The Misfits. Hon hade hoppats pÄ att Arthur skulle skapa en annorlunda och spÀnnande dramatisk roll Ät henne, men istÀllet baserade han rollen som Roslyn av Marilyn. Han hade gett Roslyn samma kÀnslor som hon hade, anvÀnt sig av deras privata samtal och fick henne att se precis ut som Marilyn. Filmen var som en översikt av deras Àktenskap. Marilyn var förstÄs besviken och sÄrad över att han hade mÄlat upp Roslyn sÄ sÄrbar, knÀckt och komplicerad. Hon var inte till freds med att han vÀgrade ta med hennes mörkare sidor och att rollen avslöjade sÄ mycket av hennes privatliv. NÀr Arthur pÄbörjade arbetet var han kÀr i henne och Roslyn var en förfinad bild av henne, men nu stod de pÄ grÀnsen till skilsmÀssa och Àktenskapet höll bara ihop med hjÀlp av projektet.
Komplikationerna under inspelningen av The Misfits blev Ă€n fler och det blev inte bĂ€ttre av att arbeta i Nevadaöknen en juli nĂ€r temperaturen i skuggan var fyrtio grader Celsius. HalvvĂ€gs genom inspelningen blev Marilyns hĂ€lsa sĂ€mre och hon blev snart inlagd pĂ„ sjukhus igen. Hon reste till Los Angeles och togs in pĂ„ Westside Hospital dĂ€r hon fick vĂ„rdas i tio dagar. NĂ€r hon blivit utskriven Ă„tervĂ€nde hon till Nevadaöknen för att fĂ€rdigstĂ€lla filmen och en mĂ„nad senare var den klar. Kort dĂ€rpĂ„ meddelande Marilyn och Arthur Miller att de hade separerat. SkilsmĂ€ssan innebar Ă€nnu ett misslyckande för Marilyn som försökte Ă„terhĂ€mta sig efter tvĂ„ hela filminspelningar i rad och hon kĂ€mpade för att fungera trots sitt drogmissbruk â som sorgligt nog hade blivit allt allvarligare.
Bara nÄgra dagar efter att The Misfits blev klar avled Clark Gable, Marilyns motspelare i filmen och hennes barndomsidol, av en hjÀrtattack. MÄnga sÀger att Marilyn var skyldig till Gables död, att hennes beteende hade stressat honom. Men sÄ var det definitivt inte! Gable insisterade pÄ att göra mÄnga av sina stunts sjÀlv och han var storrökare. Detta Àr mer sannolika skÀl till hans bortgÄng.
Â
Marilyns sista tid i livet
Marilyn satt ensam och övergiven julafton 1960. Men sorgen vĂ€nde nĂ€r en stor blombukett och ett kort med texten âBest, Joeâ anlĂ€nde. FrĂ„n den stunden blev Joe DiMaggio en del av hennes liv igen. Den 20 januari 1961 reste hon till Mexiko för att ansöka om skilsmĂ€ssa frĂ„n Arthur med förhoppningen att USA:s nya president John F. Kennedy skulle hĂ„lla tidningarna upptagna. Ett par dagar senare gick hon pĂ„ förhandsvisningen av The Misfits. Arthur var ocksĂ„ dĂ€r och de försökte undvika varandra sĂ„ mycket som möjligt.
Med tiden blev Marilyn alltmer deprimerad och emotionellt utmattad. I början av 1961 blev hon uppmanad av psykoanalytikern Dr. Marianne Kris att skriva in sig pÄ Payne-Whitney Clinic i New York. Hon följde rÄdet och skrev in sig pÄ kliniken under namnet Faye Miller. I det tillstÄnd som Marilyn befann sig i förstod hon inte att Payne-Whitney Clinic var ett psykhem. Hon hade alltid varit rÀdd för att bli inlÄst eftersom att det lÄg sinnessjukdomar i slÀkten och nÀr hon till slut insÄg vart hon befann sig krossade hon en glasdörr med en stol och hotade med att skÀra sig sjÀlv om hon inte blev utslÀppt med det samma. Efter anfallet blev hon överbemannad och förd till avdelningen för vÄldsamma patienter. DÀr gavs hon lugnande medel och spÀrrades in.
  Ett utdrag frÄn Marilyns dagboksanteckningar:
âDet fanns ingen empati pĂ„ Payne Whitney-kliniken â det pĂ„verkade mig mycket negativt â jag frĂ„gades ut efter att ha placerats i en âcellâ (med vĂ€ggfast sĂ€ng och allt) för svĂ„rt störda depressiva patienter (fast det kĂ€ndes som att hamna i fĂ€ngelse för nĂ„got brott jag inte begĂ„tt). Det omĂ€nskliga bemötandet dĂ€r var rena stenĂ„ldern. De frĂ„gade varför jag inte trivdes (allt var bakom lĂ„s och bom, galler för glödlamporna, lĂ„sta skĂ„p, toaletter, garderober, osynliga nĂ€t för fönstren â i dörrarna Ă€r det glasrutor sĂ„ att patienterna ska synas hela tiden, och pĂ„ vĂ€ggarna Ă€r det mĂ€rken efter hugg och slag frĂ„n tidigare intagna).â
Marilyn tillbringade tiden pÄ kliniken i fyra dagar innan Joe hittade henne och lyckades slÀppa ut henne. Han trotsade lÀkarna och insisterade pÄ att hon skulle flyttas. Joe tog henne sedan till Columbia-Presbyterian Medical Center, som ocksÄ det var ett sjukhus men i alla fall inget kallt mentalsjukhus.
Innan allt detta hÀnde och nÀr Marilyn var nedslagen efter separationen frÄn Arthur, sökte hon frid hos Lee och Paula Strasberg. Men Lee hade bara övertalat henne att medverka i filmen Rain. Han ville fortfarande göra filmen till verklighet, trots att Marilyn var inlagd och psykiskt utmattad. Samtidigt ville Fox att hon skulle medverka i komedin Goodbye, Charlie. Det ingen begrep var att det var just den pressen och de hÄrda kraven som fick Marilyn inlagd.
 I mars 1961 skrevs hon ut frÄn sjukhuset och följde med Joe till Florida dÀr han arbetade med sitt basebollag New York Yankees. PÄ en av Floridas mÄnga vackra strÀnder satt hon i solen och njöt av Joes sÀllskap. Hon blev inlagd tvÄ gÄnger till det Äret: en gÄng för inÀlvsbesvÀr och en gÄng för att operera bort gallblÄsan.
Â
Filmen som aldrig hann bli klar
I början av 1962 trÀffade Marilyn sin psykoanalytiker Dr. Ralph Greenson varje dag. Han var mycket engagerad i hennes problem och ville verkligen hjÀlpa henne, men enligt kÀllor blev han alltför involverad av henne och förlorade dÀrmed den nödvÀndiga distansen som en psykolog mÄste ha till patienten. Dessutom slÀppte Dr. Greenson in Marilyn i sitt eget privatliv. Hon Ät ofta middag hos honom efter terapisamtalen, övernattade ibland dÀr och firade till och med sista julen med hans familj. Greenson har förklarat att han hade provat allt utan resultat. Allt Marilyn behövde var att uppleva ett vanligt, tryggt familjeliv.
Marilyn fastnade för ett hus pĂ„ Fifth Helena Drive i Brentwood i Los Angeles, vilket hon snabbt köpte. Det var hennes allra första riktiga hem och hon var sĂ„ stolt över det. Hon gillade det speciellt dĂ„ huset var i mexikansk stil och pĂ„minde om Greensons hem.Hon planerade en flygresa till Mexiko för att köpa möbler, konst och kakel sĂ„ att hon kunde skapa en fĂ€rgstark mexikansk stĂ€mning i hemmet. Flytten var en nystart för henne och allt började se ljust ut igen. I ett försök att reda upp gamla knutar gick Marilyn med pĂ„ att medverka i Somethingâs Got To Give (1962) och uppfylla kontraktet med Fox. Hon hade fĂ„tt fart pĂ„ sitt liv igen, men det dalade Ă„ter efter ryktet om att Arthur skulle gifta om sig. Hon tog nyheten hĂ„rt dĂ„ den vĂ€ckte liv i gamla drömmar om att bli en god hustru, bilda familj och bygga ett hem. NĂ€r hon kom tillbaka frĂ„n Mexiko var hon Ă€ven tillbaka pĂ„ ruta ett â för mycket piller blandat med för mycket champagne. Depressionen hade tagit form igen.
NÄgra dagar efter hemkomsten kom Marilyn onykter till Golden Globe-galan, och efter ett sluddrande tacktal nÀr hon tog emot sitt pris spred sig ryktet att Marilyn var slut. Men nÄgra veckor senare samlade hon sig sÄ mycket att hon kunde delta i kostymprovningen för den nya filmen och Fox var nöjd med att deras stora stjÀrna var tillbaka.
Somethingâs Got To Give Ă€r baserad pĂ„ den omtyckta komedifilmen My Favorite Wife frĂ„n 1940. Originalfilmen handlar om en kvinna som hamnar pĂ„ en öde ö efter ett skeppsbrott och till slut Ă„tervĂ€nder hem för att finna att hennes man har gift om sig med en annan kvinna. Nunnally Johnson fick Ă€ran att skriva om originalmanuset till den nya filmen. Han hade Ă€ven skrivit manus till How to Marry a Millionaire. Marilyn hade kĂ€mpat för att komma bort frĂ„n att spela âdum blondinâ-karaktĂ€rerna men var i behov av framgĂ„ng för att förbĂ€ttra sitt rykte och fĂ„ tyst pĂ„ allt skvaller. Marilyn var nöjd med det nya filmmanuset som dessutom innehöll flera av hennes idĂ©er. Men Johnson lĂ€mnade projektet innan inspelningen ens hann bli pĂ„börjat och andra manusförfattare tog över.
I och med att Nunnally lÀmnat arbetet med filmen drevs manuset lÀngre frÄn Johnsons version och Marilyn blev mer och mer missnöjd. Manuskorrigeringar skickades alltid ut till skÄdespelarna pÄ olikfÀrgade papper sÄ att alla skulle vara sÀkra pÄ att de hade samma version, men till slut började man skicka omskrivet manus till Marilyn pÄ vitt papper för att fÄ henne att tro att inga Àndringar hade gjorts. Under inspelningsstarten den 23 april 1962 blev Marilyn sjuk och Dean Martin var inte heller nÀrvarande, eftersom att han var upptagen med ett annat projekt.
Marilyn arbetade flera dagar under de kommande veckorna. Hon tillbringade dock betydligt mer tid hemma i sjuksĂ€ngen, men hon arbetade Ă€ven dĂ€r. Hon kĂ€mpade tillsammans med Paula Strasberg för att reda ut alla nya manusversioner som stĂ€ndigt anlĂ€nde. Vid den hĂ€r tiden besökte Marilyn Dr. Greenson ofta â nĂ€mligen tvĂ„ gĂ„nger om dagen. Mitt i allt Ă„kte Dr. Greenson utomlands tillsammans med frun och veckan efter hans avresa kom Marilyn tidigt till studion varje dag och arbetade hĂ„rt.
Hon hade Ă€ven blivit inbjuden att sjunga Happy Birthday för presidenten John F. Kennedy pĂ„ hans 45-Ă„rsfirande. Det ville hon absolut inte missa! Torsdagen den 17 maj 1962 arbetade hon fram till lunch och sedan tog hon flyget till New York. PĂ„ lördagskvĂ€llen sjöng Marilyn födelsedagssĂ„ngen för presidenten pĂ„ ett sexigt sĂ€tt som förtjusade hela publiken. PĂ„ söndagen var hon tillbaka i Hollywood, redo att fortsĂ€tta med Somethingâs Got To Give mĂ„ndagen som kom. Hon stĂ€llde in sig pĂ„ inspelning under den kommande veckan och enligt hennes uppfattning hade hon bara missat en dag och det var ingen big deal, men cheferna pĂ„ Fox hade en helt annan Ă„sikt. Vid den hĂ€r tiden rĂ„dde upprorsstĂ€mning inom hela filmindustrin och ekonomiska konflikter mellan Fox och aktieĂ€garna. Det talades om att antingen lĂ€gga ned filmprojektet eller sparka Marilyn och ersĂ€tta henne med nĂ„gon annan.
Â
Den berömda poolscenen
Den 1 juni 1962 var Marilyns 36-Ärsdag. Hon firade den tillsammans med skÄdespelare och övrigt filmfolk. Det skulle Àven bli hennes sista dag framför kameran. Trots försÀkringar om att hon skulle vara tillbaka efter en tids vila sparkade Fox henne frÄn filmen i juli och Dean Martin hoppade av sjÀlvmant eftersom att han inte ville spela mot nÄgon annan Àn Marilyn. Precis innan filmen lades ned hade Marilyn fotograferats i samband med inspelningen av den berömda poolscenen. Under fotosessionen spelade hon ett spratt och tog av sig klÀderna under vattnet. Nakenbilderna var fantastiska och publicerades snabbt. En hamnade till och med pÄ omslaget av tidsskriften Time i slutet av mÄnaden. Poolbilderna vÀckte liv i hennes karriÀr och snart anordnades en ny fotosession med fotografen Bert Stern för tidningen Vogue. Publiciteten och trycket frÄn folket, som stod pÄ Marilyns sida, fick Fox att tÀnka om. I mitten av juli fick hon veta att hon kunde komma tillbaka till filmen men att detaljer i avtalet saknades och att inspelningen inte kunde starta pÄ nytt förrÀn i början av september eftersom att Dean Martin var upptagen med annat.
Marilyns sista timmar
Marilyn vaknade tidigt lördagen den 4 augusti 1962 efter en nÀstan sömnlös natt. Hon gick upp, sÄg sitt trötta ansikte i spegeln och beslutade att hon behövde manikyr, men först behövde hon prata med nÄgon om Ängesten som kom krypande. Men vem skulle hon ringa? Hon spenderade hela dagen i sitt hem pÄ Fifth Helena Drive i Brentwood och pratade med sina vÀnner i telefon. De som pÄstÄtt pratade med henne under de sista timmarna var Joe DiMaggio Jr. (Joes son), Marlon Brando, Sidney Skolsky och Isidore Miller.
Den 3 augusti hade Marilyn övertalat Dr. Engelberg att skriva ut 25 Nembutal-tabletter Ät henne. Engelberg och Greenson enades dÄ om att försöka begrÀnsa hennes medicinintag, men man diskuterade aldrig hennes senaste förfrÄgan. Dagen dÀrpÄ, den 4 augusti, Äkte Greenson till hennes hus och stannade dÀr större delen av eftermiddagen. Hon var bjuden pÄ middag hos Peter Lawford och eftersom Greenson ocksÄ skulle ut och Àta sÄ lÀmnade han henne vid sjutiden pÄ kvÀllen.
NÀstan en timme senare ringde Lawford Marilyn för att höra om hon var pÄ vÀg. Han blev orolig eftersom hon sluddrade nÀr hon talade, vilket fick en varningsklocka att ringa. Han kontaktade genast Marilyns advokat Milton Rudin. Rudin i sin tur ringde Marilyns hushÄllerska Eunice Murray som försÀkrade honom om att Marilyn mÄdde bra. Men under morgontimmarna den 5 augusti 1962 kÀnde hushÄllerskan att nÄgot inte stod rÀtt till ÀndÄ. Lampan i Marilyns sovrum var tÀnd - det var omöjligt för henne att somna av minsta ljuspunkt. Murray knackade pÄ sovrumsdörren och frÄgade om allt var bra, men fick inget svar. Hon blev givetvis orolig och ringde Dr. Greenson som anlÀnde en halvtimme senare. Tillsammans tog de sig in i Marilyns sovrum. Den mexikanska inredning som hon köpt hade inte levererats Ànnu och vÀskor stod pÄ varandra eftersom det inte fanns nÄgra förvaringsmöbler. Greenson sÄg Marilyn livlös i sÀngen. Hon lÄg pÄ mage med ansiktet nedÄt och telefonluren i handen. Marilyn var död. Tidernas största ikon hade gÄtt vidare till sina ofödda barn i himlen.
Joes farvÀl av Marilyn
Marilyn begravdes den 8 augusti 1962 pÄ Westwood Memorial Park i Los Angeles. Begravningen arrangerades av Joe med hjÀlp av Marilyns halvsyster Berniece och affÀrsansvarige Inez Melson. Joe vÀgrade hennes HollywoodvÀnner tilltrÀde eftersom att han ansÄg de var moraliskt skyldiga till hennes död. Arthur Miller nÀrvarade inte. TvÄ gÄnger i veckan i tjugo Är sÄg Joe till att en ros levererades till hennes grav. Han ÄterhÀmtade sig aldrig frÄn Marilyns bortgÄng och slutade aldrig Àlska henne. Han avled vid 84 Ärs Älder den 8 mars 1999.
0 kommentar(er)